Vems hus borde vi se om?

Foto: LUCA BRUNO / SCANPIX

ESSÄ. Man kan bara uppnå goda relationer med andra människor om man fixat (till) sig själv först.

Det är budskapet vi får oss till livs via livscoacher och självhjälpsförfattare.

Sådan är alltså myten som denna prestations- och jagorienterade värld vilar på.

Hur blev det så här – när blev vi, för att tala med Elfriede Jelinek, ett gäng egomaner?

Varifrån kommer villfarelsen om det egna jagets självtillräcklighet som förnekar människan som relationell varelse?

En annan tradition
Enligt sociologen Jonas Aspelin får man leta sig ända tillbaka till Descartes (1596–1650), vars ”jag tänker, alltså finns jag till” inledde en monologisk filosofisk tradition.

Aspelin kom förra året med boken Suveränitetens pris, en kritiskt hållen studie av självhjälpslitteratur. Hans huvudsakliga ärende kan sägas vara att påvisa att det finns en annan tradition än den cartesianska dualismen, nämligen den som sätter Duet i fokus – en tanketradition som kanske mer än någonstans utvecklats av filosofen Martin Buber (1878–1965).

Buber betonar mellanmänsklighetens betydelse och individens tillblivelse i relationen/mötet med en annan människa. Med ett buberskt synsätt är det meningslöst att leta efter ett jag som ändå aldrig kan återfinnas på en särskild plats, det finns inga metoder eller tekniker för att uppnå detta – allt vi har att tillgå är mellanmänskligheten.

Att jobba med sig själv
Självhjälpslitteraturens människosyn har en fundamentalt annorlunda utgångspunkt, nämligen den att jaget är sig självt nog. Det människan till syvende och sist behöver finns inom henne själv, och går inte att få utifrån, vare sig från samhället eller i en specifik relation till en annan människa.

Att jobba med sig själv är idag närmast en dygd, påbjuden lite varstans, i de flesta fall går detta arbete ut på att finna sitt autentiska jag och därmed bli en hel, lycklig och god människa.

Hur man ska gå till väga för att lyckas med detta skiftar från guru till guru.

	Stig Dagerman. Foto: SCANPIX

Det personliga projektet
Jag tror de flesta av oss har stött på en människa som ’jobbar med sig själv’.

Inget ont kan sägas om att man strävar efter att bli bättre, men det är inte sällan detta förverkligande av självet tas till intäkt för att stänga möjligheten till nära och äkta relationer med medmänniskor.

Jakten på självhjälp blir ett slags uteslutande av andra människor, eller som Aspelin uttrycker saken: omgivningen blir inte annat än ett medel för det personliga projektet.

Detta är motsatsen till Bubers tankar om det äkta samtalets och den genuina samvarons konstitutiva krafter. Lite tillspetsat kan man säga att ”jaget” helt enkelt inte ens existerar utan ”duet” – en tanke som fullständigt vänder uppochner på det individualistiska projektet.

Dagerman har ordet
Det är omöjligt att inte lägga också en etisk aspekt på detta, som i följande dikt av Stig Dagerman:

Bäst är…

Bäst är att för sent
lära sig att döma
men om
men när:
sist de andra
först sig själv

Dikten är Dagermans hälsning till svenska ungdomar i 500 premieexemplar av romanen Bränt barn. Här är inte förlåtandet av eller kärleken till självet alltings början, utan en möjlig konsekvens av att räcka ut handen, av att tvärtom sätta Duet främst. 

Varför är det i första hand JAGET som ska lagas och fixas? Varför är det inte istället RELATIONEN TILL medmänniskan?

Vems hus borde vi se om, vårt eget eller grannens, ditt eller mitt?

”Vill du hjälpa, hjälp dig själv” sjunger Jocke Berg i en Kent-låt.

Jag tror inte på det.

Jag tror på att hjälpa den andra, eller ännu hellre: varandra.

Aspelin menar att självhjälpslitteraturen löper risk att bidra till en ”nedmontering av den mellanmänskliga sfären”.

Det är en ohygglig tanke.

Bok: Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteratur.
Författare: Jonas Aspelin
Förlag: Dualis

Böcker: Jag och Du, Det mellanmänskliga. Distans och relation
Författare: Martin Buber
Förlag: Dualis

Therese Eriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn