Det är främst arbetskamraterna som gör att Kicki El Gomati stortrivs på sitt jobb som spärrvakt.
Lönen är okej, 23.000 kronor med ob-tillägg (grundlön 21.640 kronor), liksom schemat. Trots att hon jobbar varannan helg tycker Kicki El Gomati att hon hinner göra det hon vill på fritiden.
 

Ett jobb som man trivs med borde vara alla förunnat. Men det är inte så lätt att säga tack och hej, har man väl ett arbete värnar man om det. Trots många dåliga villkor överväger ofta det goda och de flesta arbetare trivs faktiskt.

Kicki El Gomati har blivit rånad, nedslagen, sjuk och skuldsatt på grund av jobbet. Ändå trivs hon fint som spärrvakt.

– Det är jätteunderbart att jobba här, säger hon.

– God morgon, det här är Rådmansgatan södra.

Klockan är 04.55 och Kicki El Gomati lägger ner telefonluren. Hon har trätt i tjänst.

För två dagar sedan fick hon reda på att det var just här och just nu hon skulle börja jobba den här torsdagen.

Upp tjugo över tre
Tjugo över tre gick hon upp, för att hinna ta det lite lugnt. ”Dutta med katten” och så. På sommaren går hon gärna hemifrån lite tidigare för att lyssna på fågelsången.

På plats börjar hon med säkerhetsronden, kollar att hissar och rulltrappor fungerar. River ner otillåtna affischer, noterar eventuellt klotter: ”det här är gammalt, det bryr jag mig inte om”. Ett hasande ljud hörs när de roterande annonstavlorna byter bild. Kicki El Gomati ber en kvinna som ligger på en perrongbänk att sätta sig upp. På väg tillbaka tvekar hon, men visst räknas väl det där som att sitta?

Kassan kontrollräknar hon i fikarummet. Ett bord, två stolar och två kokplattor; smalt, vitt och fönsterlöst.

Så går hon in i biljettkuren.

– Det är inget fel på den här stationen, säger hon, andra stationer har mer badrumskänsla, här är kaklet i alla fall gult.

Dagkommenderad
S:t Eriksplan, där hon varit stationerad, är favoriten. Nu är hon dagkommenderad och kan hamna var som helst mellan Hötorget och Hässelby strand, och arbetsdagen börjar någon gång mellan fem och åtta på morgonen. Fördelen är att hon får ta taxi om hon inte kan ta sig kommunalt. Det får inte de som sitter vid fasta stationer.

Så fyller hon i kisslistan – ”snyggt namn va?” – med tiden som spärren varit stängd, för att resenärerna inte ska åka dit vid kontroller.

Hon hissar upp luckan en bit och fem över fem sträcker den första passageraren in sin biljettremsa. ”Kadoff”, låter stämpeln som träffar fast och precist. ”Varsågod” säger Kicki och tittar kvinnan i ögonen. Varje passagerare är värd en blick.

– En remsa, det är pensionär, säger en man i hatt med myndig röst.

– 110 kronor då. Varsågod, säger Kicki på – är det göteborgska?

Så ringer telefonen. En kompis i en annan spärr vill kolla läget.

Föredrar innerstaden
De första timmarna brukar hon ta fram ett sudoku, sifferkryss. Annars är hon här för att jobba. Därför föredrar hon innerstaden.

Det är människorna – kollegerna och resenärerna – som gör att Kicki El Gomati trivs så bra på sitt jobb. Och arbetsuppgifterna. Ansvaret är en viktig sak. Och möjligheten att hjälpa, om det så är att visa hur nya maskiner fungerar eller kalla på hjälp när någon skadat sig.

– Var är Birger Jarlsgatan?

Kicki tar fram en karta:

– Men herregud, jag hittar inte. Jo, här! visar hon.

Sådan mor, sådan dotter
Efter frukostrasten halv tio byter Kicki El Gomati till Rådmansgatan norra. Där håller hennes dotter, Gamila El Gomati, på att plocka ihop.

Hon har sökt jobbet själv, påpekar de båda. Men har mamma lockat henne? Nja, säger Gamila.

– Jag kan väl inte ha avskräckt henne i alla fall? Kicki rynkar ögonbrynen. Det kan hon väl inte ha gjort?

– Nja, det där psykiskt jobbiga … man fick ju höra allt gnäll, säger Gamila.

– Jo, det förstås.

Rånad
En gång blev Kicki rånad. Då var de fortfarande tvungna att gå ut ur kuren med dagskassan. En man ryckte till sig pengarna och hans hund började skälla. Kicki blev arg, ledsen, var uppe i varv. Honom fick de aldrig tag i.

En annan gång blev hon vittne till hur en taxichaufför rånades. Själv blev hon nedslagen, hotad med kniv och av med mobilen. Då tog de förövaren, som fick sex år (för ytterligare två taxirån, med skjutvapen). Det kändes skönt och hon blev mindre uppjagad än första gången. Men fortfarande undviker hon den där fläcken där det hände.

Under en tid arbetade hon på en station med mögelskador, vilket ledde till att hon och kollegerna blev sjuka. Försäkringspengarna dröjde och hon fick ta lån, som hon fortfarande betalar av. Den djupa hostan som återkommer när hon blir förkyld får hon leva med resten av livet, tror läkaren.

Och så är det resenärernas vredesutbrott. Folk har spottat på rutan. Kicki har fått ”höra allt: hora, diktator, hela spektrumet”.

– Men för övrigt var det väl bra saker jag fick höra, säger Gamila.

Mur
Hon trivs också. Efter tre år har hon byggt upp en mur och resenärernas vredesutbrott biter inte längre.

Kicki tycker att det är jättebra att dottern (20 år) har fått jobb, ett bra jobb. Men också att Gamila ska plugga vidare.

– Du sa ju att du skulle det?

– Jag sa att jag skulle göra högskoleprovet. Att jag kanske ska göra det, säger Gamila.

Kicki el Gomati är född i Finland och kom till Sverige med föräldrarna på 1960-talet. Sedan dess har hon bott i Rinkeby, Alvik, Tensta och nu Hässelby strand. Stockholmskan hörs. Jag ”leser” bara på väg till och från jobbet, säger hon. Men göteborgskan då?

– Jag har ärligt talat inget språk. Jag härmar utan att vara medveten. Det är lite jobbigt i spärren.

När hon kom till Sverige och på finlandssvenskt vis sa saker som ämbar för hink och narras för ljuga blev hon retad och bestämde sig för att lära sig rikssvenska.

– En resenär sa en gång: Vi som kommer från Göteborg … Då fattade jag hur mycket jag härmade.

Kicki tycker att det är spännande med olika religioner och kulturer. Hon hade en privilegierad uppväxt, anser hon:

– Far var arbetsledare för feriearbetare från Afrika och Latinamerika och han bjöd hem dem. Jag fick ynnesten att träffa folk från olika länder, med olika hudfärg. Och lillebror var för tidigt född, han bodde på ett sjudagarshem, och hade många kompisar i rullstol.

Hon fick en insikt om att alla är lika värda oavsett hudfärg och handikapp.

– Det är kul här också, att vi är många olika nationaliteter och vi bryr oss inte heller om olika sexualiteter. Alla umgås och bortser från olikheter. Man får en inblick i mycket.

Robban Broberg passerar förbi.

– Man ser kändisarna hela tiden. Så man nästan inte ser dem längre, kommenterar hon.

Många kolleger är jätteentusiastiska över sitt jobb.

– Det är viktigt att vi är stolta över vår uniform och vår yrkeskår, säger hon.

Men det finns ju de som vantrivs. Kicki brukar fundera över varför de jobbar kvar. År ut och år in ser de ut att tänka: Gud vilken skit. Varje morgon axlarna nere. Det är inte värt det, tycker Kicki. Men de vågar väl inte säga upp sig. Men hon undrar om det verkligen bara är jobbet då eller om det är något annat också. Att man inte klarar av att se positivt på saker, säger hon.

Själv är Kicki 50 år och tror att hon blir kvar yrkeslivet ut.

– Som det känns nu tror jag faktiskt det.

Hon hoppas att nya huvudmannen MTR, som förra veckan tog över driften av tunnelbanan, inför positiva förändringar.

Själv har Kicki jobbat mycket fackligt, vilket hon tycker varit utvecklande. Men också jobbigt. Nu är det lyxigt att ett tag bara jobba vanligt:

– Jag har smekmånad i spärren, säger hon.

Klockan 13.25 är arbetsdagen slut. Kicki El Gomati åker hemåt mot en färdiglagad ”jättegod rotfruktsoppa” i kylen.

– Nu har jag inte tid att vänta alls, säger hon.