Foto: JONAS EKSTRÖMER

/SCANPIX

 Foto: DAN HANSSON/SCANPIX
   

RADIONOTIS. Det sägs att polariseringen ökar i dåliga tider. Med kniven mot strupen går man mot ytterligheter.

Jag undrar om detta är förklaringen till varför SR under de senaste åren, medan vi varit på väg mot en ekonomisk tsunami, i sina programledarval haft en dragning till det tillspetsade.

Eller tyder det bara på ängslighet från vårt public service-bolag?

Att vara men inte höras
I samma radiokanal kan man lyssna på både Annika Lantz och Eric Schüldt.

Bortsett från en stämningsskapande miniessä i början, förekommer inte Eric Schüldt eller hans kollega i de intervjuer som görs i Livet & Döden; man hör bara de medverkandes röster, frågorna är bortopererade.

I Lantz i P1 möter detta tillvägagångssätt sin diametrala motsats med en programledare som pratar som en kvarn, fnissar, skojar och ibland avbryter sina intervjupersoner.

Att ta tillvara de medverkande
Samtidigt handlar det om två ut i fingertopparna professionella programledare.

Eric Schüldt är så klockrent P1-mässig i sin lågmälda, stillsamma approach, medan Annika Lantz tar med sig svadan från humorprogram i tv och egentligen befinner sig miltals från den programledarsort som P1-lyssnaren är van att möta.

Om jag ska anmäla min egen synpunkt anser jag att Livet & Döden ägnar sig åt att tangera de medverkandes potential, medan motsatsen dessvärre tenderar att råda i Lantz i P1.

Erik Löfvendahl
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn