Chefen på Manpower ringer Inger Frommelin, som väntat vid telefonen sedan sjutiden på morgonen. Hon förväntas ställa upp 24 timmar om dygnet. Den här dagen får hon jobb i Göteborg, på ett kvällsskift.
 

Strax före sju på morgonen tar Inger Frommelin på sig sina svarta arbetskläder från Man­power. Hon och sätter sig att vänta vid telefonen.

En del av vinterns avtalsrörelse handlar om henne – och alla andra anställda i bemanningsföretag. LO vill begränsa inhyrningen genom att kräva avtal för att tillåta inhyrning av arbetskraft.
Inger Frommelin är ambulerande bemanningsanställd. Det innebär att Manpower hyr ut henne för kortare och längre tid.

– Det här är tråkigt och stressande. Jag kan inte göra något annat, eftersom jag måste vara beredd att snabbt ge mig av till en kund. Och jag vet inte om Manpower överhuvudtaget kommer ringa, säger hon.

Grå tillvaro
Det regnar och är oerhört grått. Inger Frommelin vankar runt i villan i Ekås, i utkanten av Borås. Hon kan inte bestämma något i förväg, och hon måste alltid förklara att hon kommer till föräldramöten eller utvecklingssamtal i skolan bara om hon inte måste arbeta.

Visserligen är hennes väntan vid telefonen slut klockan fem på eftermiddagen, men hon kan mycket väl få ett uppdrag som börjar tre och sträcker sig fram till midnatt.

– Som bemanningsanställd måste man ställa upp 24 timmar om dygnet.

I dag har hon pratat med en kompis om att simma framåt kvällen, men det ser ut att ställas in. Manpower har ringt och sagt att en kund i Göteborg behöver folk – oklart hur många, men det handlar om eftermiddagsskiftet som sträcker sig fram till klockan tolv. Nu väntar Inger Frommelin på besked om hon ska arbeta – och i så fall när.

Ambulerande
Hon vet inte hur uthyrningsföretaget väljer ut vilka som ska få jobb.

Sedan början av september har hon varit ambulerande. Innan dess var hon tre och ett halvt år på Ericsson i Borås. Första tiden som vikarie och därefter som inhyrd Manpoweranställd.

Som ambulerande har hon fått arbete under ungefär hälften av tiden, och då är betalningen genomsnittet på arbetsplatsen. När hon väntar på jobb i hemmet ska hon enligt bemanningsavtalet få 90 procent av sin genomsnittslön de tre senaste månaderna, och det betyder att hon under en månad är garanterad 90 procent av tidigare genomsnitt. Det är inget vidare, tycker Inger Frommelin.

– Bemanningsavtalet är ett jävla slavavtal. Det har gått upp för mig sedan jag blivit ambulerande, säger hon.

Dubbel arbetsdag
I första hand tänker hon på att bemanningsanställda i praktiken måste vara tillgängliga för jobb under en stor del av dygnet, och att det inte alls är säkert att de där 90 procenten betalas ut för en dag då hon väntar hemma. En sådan situation kan uppstå om hon får ett förhållandevis välbetalt arbete under en del av månaden. Då kan hon redan vara uppe i 90 procent av det tidigare genomsnittet när hon mot slutet av månaden sitter och väntar vid telefonen.

Och om hon i dag får jobbet i Göteborg kommer hon inte att få något betalt för väntetiden innan arbetet börjar. I praktiken kommer hon då att ha haft en dubbel arbetsdag, men bara betalt för åtta timmar.

En gång skulle hon åka på semester klockan sju en kväll efter jobbet. Det berättade hon för Manpower som förklarade att då måste hon ta ledigt hela dagen, eftersom hon alltid måste vara beredd att ta ett kvällsjobb.

Oron gnager
Chefen på Manpower ringer igen. Nu låter det inte lika säkert med jobbet i Göteborg. Mellan två och fem personer ska dit, men det är osäkert om Inger Frommelin är en av dem. Besked ska hon få senare.

Hon berättar att de inhyrda på Erics­son påverkades av minsta nedgång. Själv fick hon besked två dagar innan hon skulle lämna Ericsson. I en sådan situation finns inga turordningsregler. Kunden bestämmer vem som ska gå.

Hon berättar att det alltid var samma personer från Manpower som fick gå först vid varje minskning av sysselsättningen.

– Det finns alltid en oro bland oss inhyrda. Vi jobbar fan så mycket mer än de fast anställda. Jag går till jobbet även om jag har ont i ryggen. Men som bemanningsanställda är vi slit- och slängvaror.

Särskilt kontrollerad
På ett av de korta jobben förklarade en kvinnlig chef att hon måste vara tillbaka först på golvet efter rasterna – för som bemanningsanställd är hon särskilt kontrollerad.

– Jag är 50 år och jag blir behandlad som en skolflicka.

Inger Frommelin är utbildad barnskötare, och vet att jobbet på dagis går ut på att stärka barnens självkänsla och att lära dem att hjälpas åt. Nu kan hon konstatera att detta inte gäller i ett bemanningsföretag.

Manpower har 60 ambulerande anställda i Borås. 40 av dem är uppsagda. Inger Frommelin är en av dem. Hon slutar i mitten av december. Hon vet inte hur uppsägningarna gått till. Det verkar i alla fall inte gå efter någon turordning. En arbetskamrat med mycket lång anställningstid är uppsagd.

– Jag är livrädd för att bli arbetslös. Det är klart att jag vill ha ett jobb. Jag hoppas att det svänger och att Ericsson behöver folk igen.

Bra krav
Även om LO:s avtalskrav kan innebära att färre får jobb på bemanningsföretag tycker Inger Frommelin att det är bra. Då skulle det bli mer jobb ute på företagen.

Och hon skulle vilja se ytterligare begränsningar av inhyrningen – om ett företag behöver någon längre än sex månader borde de anställa i stället för att hyra in. På Ericsson har en del jobbat som inhyrda i tio år. Det är inte rimligt, tycker hon.

Kvart över två får hon besked. Det blir jobb. En kvart senare sitter hon i en bil på väg till Göteborg. Hon får syna dörrsidor till bilar, montera två metalldetaljer och klippa bort skumgummi.

– Jävlar, vilket tempo. Tuff dag.

Hon är hemma igen klockan halv två på natten – 18 och en halv timmar efter att hon tog på sig de svarta arbetskläderna och satte sig att vänta vid telefonen.