Folkpartiets partistyrelse tycker att skolan ska återförstatligas, det vill säga huvudmannaskapet ska föras tillbaka från kommunerna till staten. En av motiveringarna är att dagens dubbelkommando – kommunal finansiering, kommunal administration och omfattande statlig reglering – skapar otydliga ansvarsförhållanden. En annan är att kommunaliseringen skapat stora skillnader mellan skolorna, som hotar det grundläggande värdet om "alla barns rätt till likvärdig utbildning".

 

Folkpartiet har hela tiden varit motståndare till kommunaliseringen, så utlåtandet speglar på den punkten ingenting nytt. Det intressanta är motiveringen: att slå vakt om alla barns rätt till likvärdig utbildning. Det är rätt länge sedan "likvärdighet" – vilket i det här sammanhanget kan översättas med jämlikhet – åberopades som mål för skolan; det är "valfrihet" och "mångfald" som varit ledorden.

Ungefär samtidigt diskuterade den socialdemokratiska partikongressen skolan. Besluten handlar om, med huvudföredraganden Anneli Hulthéns ord, att "alla skolor ska tillhöra ett gemensamt skolsystem, följa samma skollag, läroplan, kursplan och betygssystem", så att skolan ger alla barn "samma chans att lyckas".

Eller om man så vill – likvärdighet.

Man kan i och för sig notera att folkpartiutlåtandet inte säger någonting om de fristående skolorna, trots att kritiken att de lett till dubbelkommando och minskande likvärdighet förvisso också drabbar dem.

Omvänt sade s-kongressen ingenting om effekterna av kommunaliseringen, men desto mer om effekterna av friskolorna. Skillnaden i infallsvinkel beror sannolikt på att folkpartiet, som sagt, var emot kommunaliseringen men för friskolereformen, medan socialdemokraterna drev igenom kommunaliseringen men aldrig, med några undantag, varit nämnvärt entusiastiska för friskolorna.

Dock, ska man på allvar diskutera de problem med växande skillnader mellan olika skolor, som i dag alldeles uppenbart finns i det svenska skolsystemet, så måste man väga in både kommunaliseringen och friskolesystemet. Båda bidrar, om än av olika skäl, till att skillnaderna växer. Något som mycket tydligt framgår av den rapport Skolverket nyligen lade fram "Vad påverkar resultaten i svensk grundskola".

Under 1990-talet dominerade en rörelse bort från enhetlighet inom skolan. Det statliga huvudmannaskapet byttes mot ett kommunalt, med den uttryckliga motiveringen att decentraliseringen skulle öppna för lokalt anpassade lösningar, både vad gällde fördelningen av pengar och i tillämpningen av kursplanerna. Friskolorna bröt i sin tur upp det kommunala huvudmannaskapet, och den kommunala möjligheten att styra fördelningen av pengar till skolorna. Återigen var motiveringen att minska centralstyrningen och öppna för nya idéer och större valfrihet.

Förändringarna var, i och för sig, en berättigad reaktion mot den tidigare mycket hårda centralregleringen som oförnekligt skapade stelheter och hindrade goda lokala lösningar. Och det bör sägas att förändringarna också i många enskilda fall fått goda effekter. Det har öppnat möjligheter att utveckla den kommunala skolpolitiken (ett utmärkt exempel är Botkyrka), och det har inneburit att många enskilda skolor – kommunala likaväl som fristående – kunnat ta vara på goda idéer hos lärare och elever, som skapat mycket bra skolor.

Men – som jag tidigare haft anledning att konstatera – problemet med att öppna för möjligheter till bra lokala lösningar är att man samtidigt öppnar för risken av dåliga. Variation i pedagogiska metoder kan vara något bra, men variation i hur mycket eleverna lär sig är faktiskt inte något att sträva efter.

Målet att alla barn ska ha rätt till likvärdig undervisning och lika chanser att lyckas bra förutsätter faktiskt en viss normering, både vad gäller kraven på vad skolorna ska undervisa om och kravet att de också ska lyckas förmedla det till eleverna. För hård reglering må skapa stelheter, men för litet regler skapar oreda, osäkerhet – och skillnader.

Faktum är att den statliga kontrollen av skolan började skärpas redan under den socialdemokratiska regeringens tid, som en reaktion på rapporterna om ökande skillnader och problem med att för många elever inte klarade målen.

Den statliga tillsynen har ytterligare byggts ut under den nuvarande regeringen, och apparaten för kunskapskontroll och utvärdering av resultat håller på att anta allt större (och sannolik allt mer tvivelaktiga) proportioner. Den socialdemokratiska partikongressens beslut om ökad betoning av kvaliteten innebär också att större resurser måste satsas på utvärdering och uppföljning av hur skolan arbetar.

En i det sammanhanget inte särskilt diskuterad fråga – som borde diskuteras mer – är hur mycket det kommer att betyda i form av nya arbetsuppgifter för lärarna. Med tanke på att lärarhandledning är den viktigaste resursen för att hjälpa eleverna till goda resultat kan man möjligen känna viss tveksamhet inför förändringar, som innebär att tid dras bort från elevkontakter till elevkontroll.

En del av de problem vi upplever i dag – med ökande skillnader mellan skolor – har att göra med att man inte tillräckligt tänkte igenom konsekvenserna av i och för sig önskvärda förändringar i riktning mot större mångfald och mer lokalt inflytande. När man nu vill ta i tu med effekterna av detta, borde man dra lärdomen och tänka inte bara i ett steg – det vill säga vad behövs för att angripa problemen – utan också i stegen som följer på det. Vad blir effekterna ute i skolorna, hur påverkar det tidsanvändningen, och kan det uppstå problem med det som går att förebygga?

 

Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja