Föräldraförsäkringen ska tredelas och så småningom individualiseras helt. Det ska Socialdemokraterna verka för i valrörelsen, beslutade de på sin kongress den gångna helgen.
 |
Föräldraförsäkringen har blivit den kanske främsta symbolfrågan när det gäller jämställdhet i Sverige. Och nu är frågan alltså vad Socialdemokraterna, och andra partier som kan tänkas diskutera frågan framöver, tänker signalera. Kommentarerna efter kongressbeslutet bestod av välkända argument. Kvinnor tar ut 80 procent av föräldrapenningen och är föräldralediga mycket mer än män.
Det leder till att de fortsätter ha störst ansvar för barnen, och ofta arbetar deltid av familjeskäl och är hemma för vård av sjuka barn. Därför får de en sämre position på arbetsmarknaden. Dessutom är det viktigt för barn att få lika stor tillgång till båda sina föräldrar.
Konstigt resonemang
Det är bra argument på många sätt. Men ju mer jag sätter mig in i frågan, desto konstigare tycker jag att resonemanget är. Varför beskrivs ojämställdheten kring föräldraskap hela tiden som ett kvinnoproblem? Ett barnproblem är det ju, så långt finns det inget att invända. Men varför låter det alltid som om män med självklarhet tjänar på ojämställdheten?
Visst, på arbetsmarknaden gör de ju uppenbarligen det. Även om kvinnors föräldraskap ibland blir en lite väl enkel förklaring till brist på inflytande, låga löner, dåliga arbetsvillkor och så vidare. Som om det alltid fanns en mer eller mindre rationell förklaring till ojämlikhet i arbetslivet. Men faktum kvarstår: i arbetslivet är det oftast en fördel att vara man, och även att inte ha det största ansvaret för barn och hem.
I (den heterosexuella kärn-)familjen, däremot, verkar det ju vara män som får stå tillbaka. De är föräldralediga mycket mindre än kvinnor, och riskerar i förlängningen en mer tillbakadragen roll i sina barns liv. Ändå beskrivs det ojämna uttaget av föräldrapenning aldrig som ett problem för män.
Underordning
Kanske tänker man sig att det är av fri vilja som män tar ut så lite föräldrapenning, och är föräldralediga så lite. Men så tycks det inte vara. Åtminstone på gruppnivå pekar faktiskt all forskning i en annan riktning. Män som vill vara föräldralediga en längre period får mycket oftare än kvinnor negativa reaktioner från sina arbetsgivare. Även av sin omgivning bemöts de ofta med ifrågasättande. Och alla studier som har gjorts visade att det är kvinnan i heterosexuella familjer som brukar ha sista ordet om fördelning av föräldraledigheten.
På det här området är det alltså män som är underordnade. Och om föräldraförsäkringen blir en valfråga hoppas jag att det sägs rent ut. Jämlikhet mellan könen handlar inte bara om ”kvinnofrågor”. Det är hög tid att det blir synligt.
Hanna Pettersson
