Varde ljus!

Det är en ruggig oktoberdag i Malmö. Asfalten är grå. Himlen är grå. Ica Maxis fasad reser sig kolosslik och grå. Över taket tippar toppen av Turning Torsos vridna stålkonstruktion fram. Från parkeringens reklamskyltar uppmuntras vi att ”fixa julklapparna redan nu”. Kundvagnarna rasslar hårt och kunderna drar upp axlarna, någon har redan plockat fram dunjackan.

Mössorna är på.

November är nära.

November som funkar som förled till grått, dis, mörker, depp. Så illa är det faktiskt här i Norden att depressionen för vissa kommer som ett brev på posten med novembermörkret. År efter år.

Och även om bara några blir riktigt sjuka känner sig många extra trötta och smådeppiga. Redan i oktober börjar bristen på ljus göra sig märkbar. 

Artificiellt ljus
Det är här som Christina Pöhlén svänger in sin husbil på parkeringen och kör fram till sidan av stormarknadens entré där hon ska stå varje onsdag fram till mars. Det är nu som hon i bilens vitt inredda sällskapsdel slår på det vita ljuset, tio gånger starkare än på ett vanligt kontor, och med en skål choklad som lockbete ställer sig utanför husbilen för att marknadsföra sig.

Hennes affärsidé är att sprida artificiellt ljus i vintermörkret.

– Jag måste hem med glassen, säger en kvinna och cyklar iväg.

Trekvart i ljuscaféet ska göra trötta och deppiga nästan som nya människor, eller i alla fall pigga och glada.

– Jag bor inte i närheten, säger en annan kvinna och föser barnen vidare.

Tillgänglighet viktig
Friskvården måste vara lättillgänglig. Annars tar man sig inte för, säger Christina Pöhlén och fortsätter bjuda av chokladen.

– Vi pensionärer behöver inte det där. Vi är lugna och avslappnade. Och vi är ute och går mycket i ljuset, säger en man innan han försvinner.

Det kommer att ta lite tid att sälja in idén. Det har Christina räknat med.

– Jag har inte tid, säger en kvinna med blöjpaket under armen och barn i handen. Fler barn är redan framme vid bilen.

Synd, tänker Christina. Alla har inte behov, alla mår inte dåligt av mörkret, men trötta småbarnsföräldrar är en målgrupp. Och hon skulle faktiskt kunna passa vagnar med sovande barn utanför, medan föräldrarna ”ljusar sig”.

– Jo, det låter intressant, säger Stina Buur som går förbi med Alexander i vagnen.

– Jag är mest osäker på om han skulle hålla sig lugn i vagnen. Det är det där med att tajma sömnen, säger hon innan Alexander låter visa att han vill att vagnen ska röra på sig.

Instinktiv känsla
Redan för tio år sedan började Christina Pöhlén att tänka på ljusterapi. Hon hade övergått från att jobba med sjukvård till friskvård och älskade det, satsade 110 procent och brände ut sig. Helt slut, ”jättejättejättetrött”, önskade hon sig ett ljusrum i sitt kvarter. Varifrån tanken kom minns hon inte riktigt, ”ibland har man en instinktiv känsla för vad man behöver”. Kanske hade hon sett bilder från psykiatrin som använt metoden ett tag redan då. Men för att komma dit behövdes remiss och det var hon för trött för att ens tänka på.

När Sveriges första ljuskafé Igloo startade i Stockholm för fem år sedan åkte hon upp och genomgick sin första (och hittills enda) behandling. Den gjorde henne glad, upplyft och sugen på att starta något eget. Men vad skulle hon göra på sommaren? Hon hade inte lust att driva vanligt kafé då. Och inte skulle hon väl ha råd att stänga igen, som kaféet i Stockholm gjorde?

Så gick det ett år innan hon plötsligt fick idén om husbilen. Som en blodbuss ungefär. Eller glassbil. Som tar sig till kunderna i stället för tvärt om.

– Jag blev så glad. Jag har nomaden i mig. Jag gillar inte att vara fast på samma ställe, säger Christina Pöhlén.

Premiär
Ett år senare slingrar sig flaggan med texten ”Ljuscafé på hjul” runt sin stång. En fysiker som är van att inreda ljusrum åt psykiatrin har gjort sitt jobb. En designer har fått till korten i rätt nyans, vykort i turkost (symboliserar friskvård för Christina) och visitkort i orange (ljusets färg). Tilltugget är ännu så länge choklad och turkosa pastiller (hon vill inte krångla med livsmedelslagen).

Förra veckan premiärvisade hon fordonet på Stortorget bredvid det nya pariserhjulet och många kom förbi och ville testa.

Nu har hon veckodagarna inbokade på bestämda platser i Malmö och Lund. Var hon ska stå på helgerna har hon inte gjort upp ännu.

– Ledigt, vad är det? säger hon och ler. Sätter hon själv gränserna så har hon inga bekymmer med att jobba mycket.

Den tidigare utbrändheten till trots, alltså.

Nya idéer
Då för tio år sedan när hon var sjuk tog samtidigt hennes anställning slut och hon gick en starta eget-kurs och konsultkurs via Arbetsförmedlingen. Som företagare har hon sedan arbetat med friskvård: gjort hälsokontroller, åkt på kolesterolturné med matjätten Unilever och samarbetat med Hjärt-lungfonden. Rekommenderat lämpliga livsmedel. Lekt detektiv i människors livsstil; var finns riskerna och hur kan sjukdomar förebyggas? Hon får nya idéer hela tiden, vill ta ut svängarna, arbeta på nya sätt för att hjälpa människor till bättre hälsa. Locka fram deras egen kraft och vilja att förändra.

När hon har dåligt med jobb hyr hon ut sig som distriktssköterska. Dialyser, dropp, injektioner, larm: Jodå, efter 38 år som sjuksköterska kan hon sin sak, men det är det förebyggande arbetet hon brinner för.

– Jaha, vad händer om man kommer in och får lite ljus? undrar Ulla Claesson, som låter sig hejdas i sin späckade lediga dag.

– Jo, då blockeras trötthetshormonet melatonin, berättar Christina.

– Jag känner mig lite trött, så där utan att veta varför. Så jag blir lite sugen, säger Ulla Claesson.

Hon jobbar natt och tror att det påverkar kroppen negativt.

– Det hade varit toppen om sjukhuset erbjöd ljusterapi innan man gick på ett nattpass, säger Ulla.

– Jag har tänkt ringa och diskutera med sjukvården, säger Christina.

– Lycka till med att få ledningen att betala, säger Ulla.

– Nej, då får de nog betala själva, säger Christina luttrat, värderingen av vårdyrkena är en sorglig historia, anser hon.

Så stannar konstnären Birgitta Silvermar Wedberg till:

– Jag tycker inte om den mörka årstiden, den gör en så dyster. Man får inget ljus i det här landet, det är hemskt!

– Jag står här varje onsdag, säger Christina.

– Jag kommer tillbaka, det gör jag absolut, säger Birgitta.

Expansion i sikte
Om businessen går bra blir det kanske ytterligare en husbil i Christina Pöhléns företag Ljusglimten.

– Jag kan tänka mig att mörka Småland behöver ett ljuscafé. Jag tror det är Växjö som har minst soltimmar i landet.

På sommaren tänker hon ta bort de vita fleecefiltarna och köra bussen till stranden för att göra hälsokontroller.

Att köra det något skrymmande fordonet var inte så svårt som hon befarade.

– Man får bara ta ut svängarna lite mer, säger hon.

FAKTA / Ljusterapi
Ljusterapins effekter är omdiskuterade. Forskning har visat både goda resultat och icke märkbara resultat. Nästa år presenterar en forskargrupp vid Karolinska institutet sin studie av 120 personer som genomgår ljusterapi.
Metoden används inom psykiatrin, dit svårt deprimerade kan remitteras. Då sitter patienterna två timmar om dagen, tio dagar i rad. För friska rekommenderar Christina Pöhlén en timme en eller två gånger i veckan.
Ljuset är vitt ljus, tio gånger starkare än vanligt kontorsljus. Biverkningar som huvudvärk och irritation i ögonen kan förekomma. För den som ska sova på natten rekommenderas inte ljusterapi efter klockan 15.