Löneökningarna för 100.000 sjuksköterskor kan bli avtalsvinterns viktigaste riktmärke. Deras avtal löper till våren 2011 och ger löneökningar på minst 2 procent under nästa år. Och den löneökningstakten förefaller resten av arbetsmarknaden rikta in sig på.
 

 

Lönekraven från LO-förbunden och Facken inom industrin – på 2,6 procent och extrasatsningar på kvinnodominerade avtalsområden – krymper med historisk sannolikhet under förhandlingarna till cirka 2 procent. Utfallet har de senaste avtalsrörelserna slutat någonstans mellan 75 och 85 procent av de ursprungliga kraven.

Det är därför ingen oäven gissning att resultatet också den här gången blir just på den nivån.

Högoddsare
Vårdförbundets roll som sannolik löneledare var från början en verklig högoddsare. När avtalet skrevs under, efter en uppslitande strejk, var den garanterade tvåprocentiga löneökningen 2010 det som sjuksköterskorna grumsade mest om.

Rätten att säga upp det sista avtalsåret var därför minst lika mycket ett krav från facket som från arbetsgivarna. Men det som då var en låg och kritiserad löneökningstakt har i krisens spår omvärderats – och sjuksköterskornas 2 procent kan bli vinterns melodi på en lång rad branschområden.

Hotet från de kommunala arbetsgivarna att säga upp avtalet hänger visserligen fortfarande över dem, men någon uppsägning har inte skett. Möjligheten att säga upp sista avtalsåret upphör först vid årsskiftet.

Tydlig markering
Den stundande avtalsrörelsen innehåller också fortsatta krav på en extra lönesatsning som styrs till kvinnodominerade avtalsområden. LO-förbunden kräver ytterligare 125 kronor per heltidsanställd i branscher med löner under 21.300 kronor i genomsnitt.

Också i den delen lär det bli en viss nedjustering under förhandlingarna efter känt mönster.

Men markeringen är tydlig: LO-förbunden strävar efter att utjämna skillnaderna mellan manligt och kvinnligt dominerade områden.

Men om löneökningarna är möjliga att förutse med historiens hjälp är utfallet av de andra kraven mer svårbedömda. Eventuella framgångar för facken när det gäller rätten till heltid, begränsning av visstidsanställningar och avtalsreglering för att acceptera inhyrning av arbetskraft är osäkrare.

Sifferexercis
Framgångar eller motgångar i de här frågorna är intimt kopplade till sifferexercisen. Om mycket kraft ägnas åt lönekampen lever övriga krav mycket farligt.

Kraften, också i en sammanhållen lönerörelse, räcker inte till hur mycket som helst.

Avtalsperiodens längd har dessutom stor betydelse för vad som går att åstadkomma. Ju kortare avtalsperiod desto färre krav kommer att kunna realiseras. En ettårig uppgörelse innehåller med stor säkerhet enbart löneökningar.

Den verklige Svarte Petter i avtalsekvationen är emellertid krisen. Ytterligare en omgång med varsel förändrar landskapet och försvagar förhandlingspositionen för de anställdas organisationer. Ett exempel på hur tuff situationen kan bli är de kris- eller ramavtal som IF Metall tecknade i våras för att rädda jobb. Ställda inför samma utmaning igen är det omöjligt att sia om utfallet av avtalsrörelsen.

Men en sak är säker – alla krav pressas tillbaka.