Bläcket hann inte torka på avtalskraven från LO-förbunden och Facken inom industrin förrän propagandakanonerna började mullra hos arbetsgivarna. Attacken på de anställdas lönekrav var så snabb att den rimligen måste ha skrivits i förväg, utan vetskap om hur kraven skulle formuleras.

 

 

Arbetsgivarna framställer lönekraven som äventyrliga, att de slår ut jobb i tusental och som om de vore likadana som förra avtalsrörelsen.  Bilden som manas fram är att löntagarnas fackliga organisationer ingenting sett eller förstått av krisen med stort K.

I själva verket är det tvärtom. Lönekraven för 2010 är reducerade med cirka en tredjedel jämfört med avtalsrörelsen 2007. Och det faktiska utfallet av förhandlingarna blir, om det historiska mönstret stämmer, lika mycket lägre.

Strid om verkligheten
Trots att kraven är prutade, som en direkt följd av krisen, ekar protesterna och beskrivningarna av fackliga företrädare som blinda och döva för krisen sprids. Att förfäktningen handlar om att etablera sin egen världsbild hos allmänheten råder det ingen tvekan om.

Striden om att beskriva verkligheten går in i en ny fas där tonläget skruvas upp ännu ett snäpp. Allt sedan försommaren har framför allt arbetsgivarna varit offensiva och i debattartiklar dominerat det offentliga samtalet kring krisen, den kommande avtalsrörelsen och det påstått icke existerande löneutrymmet.

Att statliga Konjunkturinstitutet uttryckligen varnade för nollavtal i sin Lönebildningsrapport har stört ritningarna. Det gav fackföreningsrörelsen stöd för uppfattningen att löneökningar är bra för ekonomin.

Maktfrågor i skuggan
Sysselsättningen drabbas mer negativt vid noll kronor i löneökning än vid fyra procent konstaterade KI och ordinerade lönekostnadsökningar på mellan 1 och 2,5 procent för 2010. I dag med kraven presenterade talar det mesta för att slutresultatet hamnar just inom det intervallet.

All debatt, alla utspel och påståenden inför avtalsvintern har hittills handlat om lönekraven medan de skarpa avtalskraven kring makt och inflytandefrågor lämnats därhän.

Den tystnaden är intressant i sig. Det brukar nämligen vara tvärtom. Ingenting väcker mer irritation och skapar total enighet och beslutsamhet hos arbetsgivarna som när facket driver maktfrågor.

Taktiskt knep

Allt som ens tangerar arbetsledningsrätten avvisas kategoriskt. Men den här gången nämns knappt de övriga krav som fackföreningarna enats om att driva. Det gäller rätten till heltid, begränsningar av visstidsanställningarna och avtalsreglering av inhyrning av arbetskraft då uppsagda har återanställningsrätt.

Kanske är den talande tystnaden ett sätt att tvinga facken till prioriteringar, väl medvetna om att lönekampen intar en särställning bland de anställda. Och efter en lång och med all säkerhet  tuff förhandlingsomgång kring kommande löneökningar finns kanske varken tid eller ork till ytterligare en svår omgång kring övriga krav.