Kvinnor har lägre lön än män. Trots alla satsningar som  skett för att utjämna löneskillnaderna har målet om lika lön för likvärdigt arbete ännu inte blivit verklighet. Snart startar ännu en avtalsrörelse.

Striden för ökade löner kommer att utkämpas i en tid då de ekonomiska förutsättningarna är dystra och arbetslösheten är hög. Därtill kommer att direktörerna inte är beredda att träffa löneuppgörelser i centrala avtal. Oavsett konjunkturläge måste kampen för minskade löneskillnader mellan kvinnor och män föras också i den kommande avtalsrörelsen. Därför står LO:s förbund enade i kravet om en jämställdhetspott.

Krav på lokala löneavtal leder oss direkt tillbaka till det glada 80-talet. Då skedde ingen samordning. Ingen hade greppet om lönebildningen. Företagen spelade ut varandra. Olika branscher spelade ut varandra. På arbetsplatserna bjöd man över varandra. Kompensationskraven var ett faktum.
Lönerna drevs upp i en allt mer accelererande karusell, som inte ledde till reallöneökningar, men till inflation. Vi pumpade luft i plånböckerna.

Inflation under kontroll
I dag finns en självständig riksbank som håller inflationen under kontroll. Deras reaktion skulle bli omedelbar, om lönebildningen går över styr. Räntan skulle stiga, vilket är förödande för den konkurrensutsatta industrin. Resultatet blir ökad arbetslöshet.

Det är inte bara samhällsekonomiskt som det kommer att uppstå allvarliga problem. Ur ett maktperspektiv förskräcker kravet om att det bara ska ske lokala förhandlingar. Hur ska enskilda löntagare ha en chans mot multinationella bolag?

Grundläggande handlar den kommande avtalsrörelsen om synen på marknadens kraft och förmåga. Vår gemensamma fackliga ingång är att marknaden måste styras. Därför håller vi fast vid centralt fastställda löneavtal. För oss är de samma sak som att ta ett stort ansvar för samhällsekonomin och därmed arbetslöshetens utveckling.

Marknaden saknar verktyg
Att kvinnor generellt tjänar mindre än män visar på att kvinnor är fel avlönade. De fria marknadskrafterna har inte verktyg för att rätta till problemet. I samtliga LO-förbund finns en stor samstämmighet om vikten av att öka jämlikheten på arbetsmarknaden. Ett effektivt sätt att åstadkomma resultat är att satsa på särskilda jämställdhetspotter.

Det betyder att vi också den kommande avtalsrörelsen kommer att driva kravet om att höja lönerna på avtalsområden som, på grund av sin stora andel kvinnor, är strukturellt diskriminerade i lönehänseende. Utgångspunkten för vårt resonemang är att kvinnodominerade avtalsområden måste närma sig lönenivåer inom manligt dominerade avtalsområden. Avtalsområden med en stor andel kvinnor ska helt enkelt ha större löneutrymme än genomsnittet på arbetsmarknaden.

Inom LO:s förbund har det funnits en diskussion om den modell som vi använde i förra avtalsrörelsen gett önskat resultat. Den diskussionen har slutat i att vi nu kommer att gå fram med en förändrad modell för hur löneskillnaderna mellan kvinnor och män ska minska.

Förändring på sikt
Den förra jämställdhetssatsningen gick ut på att kvinnor som hade en lön som understeg 20.000 kronor bidrog till en extra pott på 205 kronor, per heltidsanställd och kvinna. Det motsvarade knappt 1 procent av medellönen för LO-kollektivet, och gav således mest till de kvinnodominerade branscherna.

Skillnaden ligger i att vi nu kommer att använda en modell som utgår från avtalsområdets relativa löneläge. Konjunkturinstitutet konstaterar att såväl kvinnor som män tjänar mer om de arbetar inom manligt dominerade yrken än om de arbetar inom kvinnligt dominerade yrken. Därför är det viktigt att jämställdhetspotten träffar avtalsområden där det finns en stor andel kvinnor. På så sätt kan vi, på sikt, förändra de relativa lönerna för de kvinnodominerade branscher som är strukturellt diskriminerade.

Det är bakgrunden till att jämställdhetspotten – den här gången – kan hämtas hem av hela avtalsområden som understiger en viss genomsnittlig nivå.

Utrymmet måste tas ut
Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är inte det enda beviset på att arbetsmarknaden inte är jämställd. Vi har insett, och håller fast vid, att problem på arbetsmarknaden inte rättar till sig själva. Det kräver handling och ibland rätt hårda tag. Marknadens handlingsutrymme måste vara stort men när grupper av individer konsekvent missgynnas går det inte bara att vänta och se tiden an. Då är nämligen risken stor att problemet blir större i stället för mindre.

När parterna sätter sig vid förhandlingsbordet, gör vi det med ett gemensamt ansvar för att leverera en bra utveckling för samhället och våra medlemmars bästa. Eftersom vi aldrig har använt konjunkturanpassade löner förutsätter vi att vi också i en lågkonjunktur kommer att se löneökningar i centrala överenskommelser. Inte minst i jämställdhetshänseende är detta mycket viktigt.

Det finns ett löneutrymme. Detta utrymme måste tas ut, annars hamnar det som höga vinster i aktieägarnas fickor. Hur hög löneökningen blir återstår att förhandla om.

Vi kommer att lägga fram våra krav. Vi kommer att kräva centrala löneökningar. Därmed står vi upp för den solidariska lönepolitik som alltid varit vårt signum. Vi har alltid och kommer alltid att kräva mer makt och större inflytande i frågor som är viktiga för våra medlemmar.

Trots bistra tider och hotfulla toner från Svenskt Näringsliv står alla LO:s förbund enade. I den kommande avtalsrörelsen tar vi ännu en gång kampen för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män. 


Per Bardh
LO:s avtalssekreterare