REPORTAGE. Taxin rullar genom östra Berlin, tysta gator kantade av stadsvillor i sten från kejsartiden, upprustade och putsade på det där tyska sättet, så perfekt att allt förvandlats till kopior. 

Utanför en krog hänger ett öra i jätteformat.

Därinne ett dansgolv med tangokula, en orkester i gabardin, uppställda flaskor, allt tommare, långa pauser då man spelar vinyl från en rysk grammofon, ballongklänningar och blekta uppblåsta frisyrer.

Ret och jag slår oss ner, beställer öl.


27 år sedan
– När var det vi sågs, frågar Ret.

– För 27 år sedan, i Östberlin. Våren 1982 på Havemanns begravning. 

– Möttes vi verkligen där?

– Ja, och sen fortsatte vi till dig på efterfest. Du spelade gitarr, sen kom polisen och klagade på att musiken var för hög.

– Polisen kom till alla som varit på begravningen.


Hemlig begravning
Havemann var en ledande oppositionell i DDR. Regeringen hemlighöll hans död. Ret och jag möttes alltså på en begravning som egentligen inte existerade. 

Nu träffas vi igen. Vårt andra möte. Det förra ägde rum 1982.

– Efter studenten var jag inkallad, säger Ret. Därefter blev jag antagen till officersutbildning och så småningom placerad vid gränstrupperna som löjtnant. Det betraktades som en ära. 


Vi var också rädda
”Man tog arbetet på fullt allvar till en början. Vi vaktade ju Republiken, några dödsskjutningar eller skottlossning var jag aldrig med om.

Det var ju ändå bara 220 som dödades vid gränsen på 28 år, så det var ju inte eldstrid varje dag.

Sandgången inne i gränszonen skulle vara ren, inga fotavtryck, ingenting. Detta var vår order. Hur vi sen löste den uppgiften var upp till oss. De högre befälen tvådde sina händer.

Det var väl ingen som tyckte att det där med dödsskjutningar var riktigt roligt. Vi soldater var också rädda. Framför allt när vi var nere i de avspärrade tunnelbanestationerna. Några av dem ingick i mitt vaktpass. 

Därnere såg jag de gula tunnelbanetågen från väst komma och gå. Det var inte alltid så roligt. Det hände att folk i tunnelbanan försökte kasta saker på oss, en kille slängde ut tårgas. Då var man rädd.”


Vilken stämning!
”Så småningom började jag tröttna på att vara gränssoldat, reste till Polen, fick upp ögonen för den frihetskamp som pågick där.

Det var fantastiskt, vilken stämning!

Folk stod i gathörnen och diskuterade politik helt öppet. Någonting sådant hade jag aldrig varit med om.

Jag njöt av livet, men när jag återvände till DDR blev jag arresterad direkt och förd till Stasis huvudarrest i Berlin–Hohenschönhausen.”  


   

Angela Merkel lägger ner en krans vid Hohenschönhausen. Foto: MARKUS

SCHREIBER AP/SCANPIX

  
   

Inte på kartorna
Centrala arrestanstalten Berlin–Hohenschönhausen låg ett kvarter söder om de gamla östtyska generalsvillorna och nomenklaturabostäderna. 

Området var inte utsatt på några kartor. Ingen som inte varit där kände till dess existens.

Det är denna arrest som förekommer i filmen De andras liv. 

 

 

Utplåna oppositionellt tänkande
”Jag utsattes för elchocker som ett led i den operativa psykologin.

De ville utplåna din identitet, jaget, långsamt ersätta allt inom dig, en känsla av moralisk skuld.

Målet var att avlägsna all möjlighet till oppositionellt tänkande för resten av livet. 

Men vi kämpade emot. Ja, vi var två som fick dela cell. Vi mimade musik, spelade låtsasgitarr och munspel, ibland så övertygande att till och med vakterna stannade till, drog på munnen. 

Men jag lider fortfarande av depressioner, tomrum som kommer och går." 


Fängelse eller utvisning
Han tar sig åt huvudet, en lång tystnad omgiven av musik. 

 

"Jag fick välja mellan åtta års fängelse eller utvisning till Västberlin. 

Jag ville inte till väst, men kände att jag skulle inte klara en fängelsevistelse till.

 

Jag fick 48 timmar på mig att samla ihop mina saker i en kappsäck och ta farväl av mina vänner. 

I Västberlin kände jag mig utanför.

– Varför då? sa folk, du är ju tysk.

– Nej jag är från DDR, lever i exil.

Jag sökte mig till en grekisk krog.

Grekerna förstod mig. Utan ord.

Försökte vinka
Ibland satte jag mig på tunnelbanan, rullade i timmar fram och tillbaka genom de där avspärrade stationerna där jag själv arbetat.

Ibland tyckte jag mig känna igen någon gammal kollega, vinkade genom stängda dörrar, men mina hälsningar besvarades aldrig.”  Idag är Ret tysklärare för asylsökande.

– En gång vaktade jag en mur där ingen fick komma ut. Nu försöker jag hjälpa människor vid en mur, där ingen får komma in. 


Björn Cederberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn