Provisorisk soldatgrav. Foto: SCANPIX  
   

HISTORIA. I november var det nittioett år sedan det första världskriget upphörde. Av soldaterna lever en liten skara kvar, några uråldriga farbröder som omhuldas likt minnesmärken.

Artefakter från kriget, som granatskärvor, hjälmar, bajonetter med mera, plöjs fortfarande fram av bönder i gränsbygderna mellan Belgien och Frankrike, de områden av västfronten där striderna var värst och där män dog i osannolik mängd.

Dominoeffekten
Kriget var en aldrig tidigare skådad världsbrand, och den kedja av politiska och militära handlingar som utmynnade i en storkonflikt inleddes med”skotten i Sarajevo” i juni 1914, då en bosnisk frihetskämpe mördade den österrikiske tronföljaren.

Mordet, väl planerat men slumpmässigt utfört, var verkligen tänkt att leda till ett krig som skulle frigöra Bosnien från härskarstaten Österrike-Ungern.

Dock, via den diaboliska dominoeffekten i form av ingångna allianser, så var de europeiska stormakterna redan i augusti samma år i krig.

Blommor i gevären
Det var starka och stolta stater med stora flottor och värnpliktsarméer som ställdes mot varandra.

Tyskland mötte åt ena hållet ett av Storbritannien stöttat Frankrike, åt andra hållet det tsaristiska Ryssland. Österrike-Ungern var lierat med Tyskland, och en mängd mindre stater valde olika sidor i drabbningen.

Många soldater reste glatt sjungande mot fronten, med blommor i gevärspipan.

 
Tysk fälthaubits utanför Lodz. Foto: SCANPIX  
   

Denna romantiska naivitet övergick i bitter insikt när kompani efter kompani, regemente efter regemente maldes sönder av högeffektiva kulsprutor och långskjutande kanoner med tidigare ej skådad kaliber.

Från västfronten finns redogörelser om hur nyanlända trupper grävde löpgravar och skyttevärn i jord- och lermassor där tidigare försvarares kroppar låg begravda, av de våldsamma artillerikrevaderna, i lager efter lager.

Världen runt
Kriget lockade fram både helvetiska händelsekedjor och stora krigardåd.

Det ottomanska riket lyckades, i allians med tyskarna, mota undan ett galet brittiskt försök att ta Gallipolihalvön för att därigenom sjövägen kunna stödja Ryssland.

Det krävdes hundratusentals döda under åtta månader – med fruktansvärda förluster för nyzeeländare och framförallt australiensare – innan det brittiska samväldets generaler insåg det hopplösa i operationen.

I den tyska östafrikakolonien band en mindre gerillastyrka under åratal tidvis tjugo gånger större brittiska truppkontingenter, med det uttalade syftet att därigenom ”lätta på trycket” för de egna soldaterna i Europa.

Den elfte i elfte klockan elva
De stora krigsansträngningarna fördärvade slutligen hela staters ekonomi, och uppror bland både krigare och civilbefolkning luckrade upp stridsmoralen. Det militära dödläget gjorde att Tyskland till slut begärde vapenstillestånd, och den elfte i elfte klockan elva, år 1918, tystnade kanonelden.

De cirka nio miljoner döda soldaterna sägs ha rubbat den demografiska strukturen i flera länder.

Kriget skyndade på politiska processer, med nya statsbildningar, omtumlande inbördeskrig och kvinnlig rösträtt som följd.

Lästips
En självbiografisk frontmannaredogörelse är Ernst Jüngers I stålstormen, först utgiven i Tyskland redan två år efter krigsslutet och år 2008 publicerad i utmärkt svensk översättning av Urban Lindström (Atlantis).

Nyss utkom också i pocket Peter Englunds nyskapande och rättmätigt omtalade Stridens skönhet och sorg. Nämnas bör också Lotta Lotass hundrasidiga försök att i en enda lång mening beskriva ångesten, helvetet och döden i den västeuropeiska gyttjan, betitlat Den röda himlen.

Faktamässigt kan man inte kringgå den engelske historikern John Keegans standardverk från 1998, Det första världskriget, eller det på svenska 2003 utkomna jämförelseverket Krigets historia (av samme författare), där världskriget – jämte andra krig – tas upp utifrån ett antal fascinerande aspekter.

Åke Hedebrant
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn