Foto: NIKLAS RYDÉN/MAGDALENA DZIURLIKOWSKA
 

1. INLEDNING (1989) Min kompis och jag sitter på huk i våra nattlinnen.

 

Vi drar nattlinnena över knäna och då ser det ut som vi har jättebröst. Jättebra, nu kan vi leka Samantha Fox.

Plötsligt börjar vi hoppa runt som grodor och skrika: ”Touch me, I wanna be somebody!” Samantha sjunger ”Touch me, I want your body” men det spelar ingen roll för vi har så rätt man bara kan.

Rör vid mig och gör mig till någon! Den uppmaningen riktades till hela världen, som låg öppen men som ändå vägrade kontakt. Från killarna i klassen till stjärnorna i OKEJ-tidningen. I skolan skulle man vara populär och i världen skulle man vara känd.

Men vad skulle jag bli poppis för? Modell kunde jag inte bli, jag var för kort. Sångerska gick inte heller, jag hade inget gehör. Däremot ritade jag och skrev dikter. Det går en tråd av poesi och bilder tillbaka till mina tidigaste minnen. Dikterna slutade jag med på universitetet och teckna slutade jag göra på Konstfack. Däremot fortsatte jag att skriva och började göra film.

En annan sak som dröjer sig kvar är längtan efter uppskattning. Öppningsraderna i min första dagbok, jag var tolv år:

”Nu sitter jag här och slösar på tiden när jag skriver vad kärlek är för mig.”

Ja, det gör jag fortfarande. Det är egentligen det jag gör hela tiden. Och vad är uppskattning och kändisskap om inte massornas kärlek? Rör vid mig och gör mig till någon.

 

   
 Foto: AXEL PETERSÉN  
   

 

2. GUIDEN – KONSTNÄREN (1999) Jag skyndar ut från Nationalmuseum, högstadieklassen jag precis haft visning för står redan på trappan och en tjej frågar:

– Det här jobbet som du har, hur får man det?

Där blev jag glad! Jag svarar henne att ja, man läser konstvetenskap på universitetet, man gör det och det, sen fortsätter jag uppmuntrande:

– Du är intresserad av konst?

– Nej, men jag vill bli känd!

Här blir jag road och lite uppgiven. Flicka lilla, har jag lust att säga, det här är fel väg att gå om du vill bli känd. Förresten, är det inte bra typiskt att alla vill bli stjärnor? Men jag säger inget och till råga på allt blir jag glad. Som om det vore ett självändamål eller en komplimang att vara känd. Om sanningen ska fram skulle jag också valt att vara erkänd, helst konstnär. Men gör jag något åt min önskan?

Jag tragglar bara på i min guldkantade grottekvarn. För detta med kändisskap och konstnärsyrke ingår inte i kalkylen. Det är så onåbart, ingen i släkten är det, och det fanns inte heller någon gymnasielinje som tydligt ledde in i kulturlivet. Så var börjar man? Precis som tjejen inte hade någon aning om hur man får jobb på Nationalmuseum verkar jag inte ha hittat nycklarna till min himmel än.

 

   

 Foto: AXEL PETERSÉN/

MAGDALENA DZIURLIKOWSKA

  
   

 

3. SKRIBENTEN – GUIDEN (2006) Folk studsar till, ser på mig med en annan blick och ler lite skrämt.

 

Jag har ju genomgått en metamorfos, från museiguide till konstkritiker, och för första gången erfar jag tyngden i talesättet ”Verba volant, scripta manent”. Det talade flyter förbi, det skrivna består.

I tio år har jag visat femtio utställningar på tretton museer, men var har allt det tagit vägen? Precis som skriftlösa kulturers historia slingrar sig ur minnets grepp är det också svårt för frilansande guider att hävda sitt kapital.

 

– Kalla dig visare! säger de på Moderna Museet, guide är så…

 

Ja, alla har varit med om turistguidningar där feel good går före kunskap. Skribent däremot klingar inte alls grisfest, även om det finns dåliga pennor.

En annan skillnad är att skribent verkar vara ett yrke att vila i, för ingen frågar mig längre vad jag ska göra sen. Och härligheten är inte till ända här, för inte nog med att man får lov att skriva livet ut om man vill, man får dessutom större chanser till andra yrken inom samma bransch.

Curator, intendent eller chef. Tja, visst skulle jag också vilja försöka!

 

   
 Foto: NIKLAS RYDÉN  
   

 

4. SKRIBENTEN – KONSTNÄREN (2007) Vi står i vernissagevimlet och jag har precis kramat galleristen vars utställning jag ska recensera.

– Hur får du ihop att både vara konstnär och konstkritiker? frågar en vän, och så har många frågat före honom.

På litteratursidan är det betydligt vanligare att författare recenserar andra författare, men inom konsten misstänkliggörs det.

– Kanske för att konstens sociala strukturer är mer vittförgrenade? föreslår han.

Jag skulle aldrig recensera de jag känner, de i hej-vad-gör-du-på-lördag-kategorin, men gott och väl de jag hälsar på under en vernissage. Vadå, tror någon att jag skulle få ställa ut på ett galleri om jag skrev upp det? Ska jag ta parti för en kompis eller skriva ner en stipendiekonkurrent? Det skulle vara en mycket osofistikerad maktanalys.

Ja, det håller min vän med om, men är det inte lätt att blanda ihop konstnärskapet med skrivandet?

Konst jag gillar kan skilja sig mycket från den konst jag gör, slår jag fast. Om det jag skriver gagnar mitt eget konstnärskap eller inte bryr jag mig inte om, det får jag inte bry mig om. Det skulle vara väldigt trist att ha en dold agenda för skrivandet. Det är inte därför jag skriver.

 

   
 Foto: PETER SAMUELSSON  
   

 

5. KONSTNÄREN – SKRIBENTEN (2009) Vi sitter på redaktionen och diskuterar det jag ska skriva.

 

Kändisskap, föreslår jag, idéerna forsar fram, det är ingen konst, jag har redan gjort en film på ämnet också, den heter ”Attention whore”.

Då kommer journalistkollegorna på något ännu bättre. Jag ska inte skriva. De ska skriva om mig.

Jag gör ett snabbt överslag. Jo, jag är hellre konstnär än skribent, kör till! Förvisso hade jag tjänat på att skriva, nu blir det inga pengar, men lockar man med ära har man mig i en liten ask.

– För du är väl konstnär, undrar de.

Jaaa…äntligen kan jag svara ett ärligt ja. Med magisterexamen från Konstfack har jag nått mina drömmars mål, titeln konstnär. När jag arbetade som guide på Vårsalongen och la orden så väl om andras verk skakade folk andäktigt på sina huvuden.

– Konstnärerna, var får de allt ifrån!

– Jag kan också!

Så sa jag aldrig. Jag guidade salongen i fem år, sen ställde jag ut där fyra gånger, en gång har jag recenserat den. Hela mitt liv har jag tyckt att konstnär, det är det bästa och högsta, det är dit jag ska. Nu sitter jag i vindsateljén med min osäljbara konst, The Madwoman in the Attic. Jag skulle hellre kurerat utställningar på Bonniers konsthall.

Ska jag utbilda mig för tredje gången?

 

Ska jag aldrig hitta en plats åt mig själv?

 

Är hemlösheten en konstnärlig metod?

Magdalena Dziurlikowska
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn