”Verklighetsssyn” och ”sunt förnuft” står ju egentligen för något bra. En realistisk bild av verkligheten är en bättre grund för att lösa problem än diverse förutfattade meningar om hur man tror att den ser ut. Och att pröva såväl politiska paroller som säljreklam och placeringsråd mot vad som verkar rimligt och vettigt är ett bra sätt att slippa ångra sig efteråt.
 |
Men ofta används de här två egentligen utmärkta begreppen som förklädnad för konservativt, och ofta fördomsfullt, motstånd mot utveckling och förändring. ”Sunt förnuft” blir argumentet mot att det ena eller andra inte är möjligt eller tänkbart, eftersom det inte var möjligt eller tänkbart förr i världen.
Och nu får vi uppleva hur de två partier – Kristdemokraterna, KD och Sverigedemokraterna, SD – som står allra längst från dagens faktiska verklighet beskriver sig som just ”verklighetssynens folk”. De påstår sig se något som övriga partier inte ser eller vill erkänna, men som alla andra, vanliga, människor ser och förstår.
Varför alla dessa vanliga människor ändå till absolut dominerande del väljer att stödja dessa oförstående andra partier är något som lämnas oförklarat.
I gårdagens verklighet
Men som SD tycker sig se – exempelvis ett jättelikt muslimskt hot mot Sverige – är något som inte hör hemma i den verklighet som de flesta andra ser. Det som är SD:s framtidsvision, ett återupprättande av den gamla Bullerbyn-idyllen, ser de flesta andra som en gullig med romantiserad bild från förfluten tid. Varken hotbild eller framtidsvision är med andra ord särskilt verklighetsförankrad.
Ungefär detsamma kan sägas om KD, även om de självklart ska frånkännas de främlingsfientliga och rasistiska dragen hos SD. Men det skulle inte förvåna mig särskilt mycket om deras samhällsvision också är något Bullerbyn-liknande ¬- inte därför att Bullerbyn saknade invandrare, men för att där var mammorna hemma, sydde, syltade, saftade och tog hand om barnen.
Dock, det gamla bondesamhällets arbetsfördelning mellan könen och dess syn på mäns och kvinnors olika roller var skapad av en ekonomi som är borta för länge sedan. Och varken möjlig eller önskvärd att anpassa till dagens helt annorlunda.
Båda partierna lever, låt vara på något olika sätt, i en verklighet som inte är dagens. Det går lika litet att kicka ut invandrarna ur Sverige som det går att skicka kvinnorna tillbaka till spisen.
Lösningarna finns framför oss
Dagens verklighet är en global värld, där människor rör sig över gränserna, ibland frivilligt, ibland tvingade av yttre omständigheter. Det är den verkligheten vi har att handskas med. Migrationen är liksom den tekniska utvecklingen en irreversibel process, en förändring som skapar både möjligheter och problem – och i båda fallen måste man lära sig att ta tillvara möjligheterna och försöka lösa problemen. Inte att försöka vrida klockan tillbaka till det som var innan förändringsprocessen startade. Lösningar måste alltid sökas framåt, inte bakåt.
Dagens verklighet är också en värld där män och kvinnor kan och vill leva både yrkesliv och familjeliv, dela på ansvaret för barnen likaväl som på möjligheterna att utvecklas i jobbet. Kvinnors ökade oberoende, och mannens ökade frihet från den ensamma försörjarrollen, gör att ingen längre av ekonomiska skäl behöver stanna i en dålig relation. Nya familjestrukturer skapas, och nya mer individuella livsmönster, bortanför de gamla normerna, blir möjliga. Inte heller här kan man vrida klockan tillbaka – och det torde vara få som på allvar verkligen skulle önska det.
Alla studier av attityder och värderingar i olika länder placerar svenskarna bland de mest ”moderna” och framtidsinriktade. Det gäller tekniska innovationer, jämställdhet mellan könen, mångkulturalism och individuella val av livsmönster. Sett mot den bakgrunden är både KD och SD verklighetsförnekare, dåligt förankrade i den värld som de flesta andra i landet bejakar.
Men ”sunt förnuft” åberopas alltså ofta just av grupper som hänger sig fast vid det som en gång, för länge sedan, var etablerade normer och där brotten mot det gamla känns hotfullt och främmande. Både SD och KD rymmer uppenbart väljargrupper som faktiskt upplever sig hotade, av ”muslimer” eller ”kulturradikaler” eller något annat inslag i det moderna samhället, som inte stämmer med de gamla normerna.
Farlig hotbild
Hotade människor, inte minst i grupp, kan vara farliga, därför att känslan av hot hindrar det rationella – och förnuftiga! – tänkandet. Då biter sällan eller aldrig heller rationella och förnuftiga argument. Det man måste ta tag i, för att hindra att sådana grupper växer sig för starka, är känslan av hot. Det handlar både om faktaspridning och åtgärder mot problem. Där man kanske inte alltid kan nå de allra mest skrämda, men åtminstone hindra att de sprider rädslan till fler människor.
Kanske borde politiska debattörer här lyssna med psykologer om hur man talar med rädda människor för att verkligen nå dem? Dessvärre är en del av argumenten mot SD mer uttryck för den egna avsmaken inför deras politik än effektiva för att nå dem som – dessvärre – inte känner den oviljan.
Det är, exempelvis, ingen rationell metod att försöka hindra SD att synas i den offentliga debatten. Man ändrar vare sig deras åsikter eller deras möjligheter att värva anhängare genom att förbjuda dem att skriva på tidningarnas debattsidor. Man gör det bara svårare att granska dem.
Anne-Marie Lindgren
Utredningschef Arbetarrörelsens tankesmedja
