Jag går omvägar, försöker att inte möta blicken på de desperata unga männen. Men de ropar ändå. ”Hallå damen, vilka ringer du med i dag?”
 |
Jag ler lite ansträngt, uppfostrades till att inte vara otrevlig mot människor jag möter. Men här någonstans går gränsen. De där unga backslicken räknas inte riktigt. Det har blivit fullt acceptabelt att ignorera eller till och med snäsa av de här människorna som står på gator och torg och tröstlöst säljer sig själva med ett par års el- eller mobilabonnemang som ett pikant tillbehör. 2000-talets trasproletariat har bakåtslickat hår, solbränd hy och ett påklistrat leende.
Kapitulation
Men för ett tag sedan så kapitulerade jag och började snacka med en ung backslick som ropade efter mig i en galleria.
Backslick: Vad ringer du med i dag?
Jag: Jag har ingen telefon. Men jag undrar, vad tjänar du på det här egentligen?
Backslick: Ehh… jag har bara jobbat ett par veckor faktiskt. Det ser väl inte så ljust ut så här långt. (Han slappnade av i sitt säljarleende och log i stället lite trött.)
Jag: Nähä … vad har du i lön då?
Backslick: … Enbart provision, det går väl inte så där jättebra. Jag måste ta egen bil från Stockholm varje dag också, och det kostar ju. (Det här var i en galleria i Gävle, 18 mil enkel resa från Stockholm). Jag har gått minus så här långt, jag letar efter ett annat jobb nu faktiskt.
Jag: Jaha… men lycka till då.
Backslick: Men du ska inte byta operatör då?
Desperation
Mer än var fjärde ung människa mellan 15–25 år i landet varken arbetar eller studerar. Det rör sig om 150.000 personer. Det är många desperata unga människor det.
Och de här unga människorna tar ju såklart de jobb de får. Det funkar inte att vara kräsen när alternativen inte finns.
Nä, det är inte svårt att förstå att de i stället tar en klick vax i håret, kammar det bakåt och sätter på sig ett plastigt försäljarleende. Trots att lönen enbart baseras på provision, trots att det betyder att de ska ta sig till förorternas köpcentrum för att sälja något som ingen vill ha, och trots att de möts av ignorans eller bara rent förakt.
Slit och släng
Sen, när de inte orkar längre byts de enkelt ut av nästa desperata kull som lockas av företagens inbjudande annonser.
”Detta uppdrag gynnar just dig som är självsäker på att du behärskar försäljning och inte ser några problem med resultatbaserad lön. Stora möjligheter att tjäna över 100.000 i månaden” lockar till exempel HR Rekrytering 2009 i ett flertal annonser över hela landet med just nu.
I dag är det på tok för lätt att rekrytera folk till dessa toppjobb. Men det finns faktiskt ett välbeprövat recept för att förbättra arbetsvillkoren för de unga, och för oss alla. En rejäl dos trygghet i form av fullgoda ersättningar för dem utan jobb. Ju högre, desto större trygghet. Vi kanske skulle påminna den sittande regeringen om det.
Anna Norling
