Att skicka runt hatten
KOMMENTAR. I sin ytterst läsvärda pamflett Det postdigitala manifestet (Ink förlag) profeterar Rasmus Fleischer om den riktiga musikens återkomst efter drygt tvåhundra år av kommersialisering och professionalisering.
Tillbaka från ett slags babylonisk fångenskap där Verket och Upphovsmannen stått i centrum, på bekostnad av de personer som är närvarande när musik verkligen äger rum.
Det ideal som föresvävar honom är den lagom stora gruppen som tillsammans lyssnar på, dansar till eller utövar utvald musik; musik som just i den stunden blir meningsfull och utvecklar sina oanade möjligheter.
Skval och topplistor
Motsatserna till denna utopi är för Fleischer två: skval och topplistestyrning (inklusive symfoniorkestrarnas standardrepertoar).
Att ha all världens musik i sin dator och låta datorn välja låt slumpvis.
Eller att nöja sig med utbudet av hits, så som varit fallet så länge skivbolagen och radiostationerna haft övertaget. Ett övertag som de nu försvarar med alla upptänkliga medel för att behålla. Fastän det enligt Fleischers passionerade analys inte finns några original längre utan bara ett obegränsat antal kopior tillgängliga för alla.
Bashögtalare vs Ipods
Kontentan är alltså att musiken har blivit fri och att det därför är allas uppdrag att förvalta den på bästa sätt, ansvarsfullt.
Genom att använda den med måtta, rekommenderar Fleischer. För att inte säga med andakt. Vilket inte utesluter vilda danspartyn i nedlagda, avsides industrilokaler, där ingen störs av de dundrande bastonerna, Fleischers favorit … i motsats till Ipodpropparna i öronen. Dem hatar han.
Degradering
Problemet jag ser är att detta kan leda till ett slags sofistikerad amatörkultur. Några få blir fortfarande världsberömda eller rikskända och det uppstår en industri kring dem. Men de allra flesta är kommersiellt ointressanta och degraderas till ett slags hobbynivå där det inte finns några pengar, på sin höjd frivilliga bidrag, att låta hatten gå runt bland publiken…
Men kanske det hursomhelst ändå inte går att försörja sig på konstnärligt arbete, och att kulturpolitiken må rätta sig efter det. Inte genom att lägga sig ner och dö, utan genom att satsa på att skapa fler möjligheter för musik och annan konst att äga rum. Och att styra pengarna till dem som gjort rätt för dem.
Tag och läs
Ja, ni hör. Fleischers lilla bok är mera tankeställande än de flesta utredningar, motioner och propositioner. Dessutom på ett märkligt sätt både samtida och uråldrig.
Läs den och få dina lyssnarvanor ifrågasatta – för att inte tala om den intellektuella njutningen i alla tankenötter apropå den pågående debatten om nya media.
