RECENSION. Det bor en längtan i romanen Svart Kvark. Den förkroppligas av berättelsens fyra huvudpersoner: Josefa, Sandor, Mildred och Nikanor.

Det är en längtan med klangbotten på ett personligt plan, men också sprungen ur ett samhälleligt dito, där rättvisa och respekt är de röda trådarna.

Vi möter dem i mitten av 30-talet. I världen har fascismen börjat resa ragg, med Spanien som aktuellt slagfält. Men i Holmsund, alltid i skuggan av storebror Umeå, går livet sin gilla gång.

Alla vet sin plats, förutom Josefa, dotter till splitvedskvinnan ”Sjörövar-Jenny”. Ett namn mamman fått då de drygar ut sin fattiga inkomst från att tvätta andras skitkläder med att ”kringgå motbokens orättvisor”, det vill säga smuggla sprit.

Josefa, som ser mammans slit och hör sladdret ”om na” på samhället, anser att hon ”borde aldrig ha klivit av båtarna, hon skulle ha seglat i väg i stället”, och som en suffragett trotsat givna föreställningar om vad kvinnor bör göra.

Sammansvetsade men olika
De fyra är sammansvetsade i en gemensam tanke om ett annat liv. Men som personer är de olika.

Medan Josefa är konventionernas motsats är Mildred, i alla fall i romanens första del, den försiktiga som visserligen har drömmar men ändå fogar sig efter klassamhällets gängse ordning.

Så gör också Sandor, även om han inte är opåverkad av kärleken till Josefa.

Nikanor, född i ett torp och av ”tattarsläkt”, har fått känna föraktet in på skinnet och är som person den tysta, men med upproret latent inom sig.

Foto: PIETER TEN HOOPEN
 

Autentiskt
Annica Wennström har en fantastisk förmåga att skildra stämningar och det outsagda som kan finnas mellan människor.

Prosan är poetisk, kort och klar och mejslar fram romanens karaktärer.

Till det autentiska bidrar också greppet att använda ortens dialekt, med ”ger”=är och ”na”=hon som korta men viktiga broar in i berättelsens språkmiljö.

Fyrtio år senare
Svart kvark tar ett rejält tidskliv till 1984, men platsen är fortfarande Holmsund, en gång ett sågverkseldorado vid Umeälvens mynning.

Det har gått över fyrtio år sedan Josefa under mystiska omständigheter försvann på Kvarken i Nikanors båt.

Men de som lever och en gång varit henne nära glömmer inte. Förutom frågan om vad som egentligen hände, hålls minnet av henne levande i samtal och berättelser.

Och ju mer Mildred berättar ”om na” för Alexandra, desto mer känner den fotbollsspelande tonåringen samhörighet med kvinnosakskämpen Josefa.

”Det kanske inte är som förr, men nog fan är det likadant”, är ord om kvinnors situation av Mildred som etsar sig fast hos Alexandra.

En kamp för sin tid
Att den försvunna Josefa nästan tar kropp i Alexandra kan tyckas konstigt, men Wennström gör henne aldrig till en look-a-like-figur.

I stället är det en kamp för sin tid som Alexandra för.

Och kompisen Lilly-Linn. Och den lite mystiska Lars, son till Mildred och Nikanors son Lennart, som brutit med modern.

Läsglädje och -smärta
Smärtan som människans arvedel skildrar Annica Wennström med mästerlig penna.

Men nära smärtan bor också glädjen, vilket Svart Kvarks 396 sidor vittnar om. ”Ibland önskar jag att man kunde leva sitt liv baklänges”, som Alexandra säger i slutkapitlet, ”Holmsund 2005”.

Roman: Svart Kvark.
Författare: Annica Wennström.
Förlag: Wahlström & Widstrand.

Ingemar Nilsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn