Linda Brolin har arbetat på infektionsavdelningen i sju år och hittills inte blivit smittad en enda gång.
 

När larmen ljuder som högst om nya influensor och multiresistenta bakterier går Linda Brolin till jobbet som vilken dag som helst. Smittor som kan döda är hennes vardag.

Vant kryssar undersköterskan Linda Brolin fram i de landstingsmintgröna korridorerna, ut och in till isolerade patienter som bär på mer eller mindre dödliga smittor. Bokstavskombinationer som hcv, hbv, tbc, A/H1N1, mrsa, esbl och klassikern kräksjuka är vardagsmat för henne här på infektionsavdelning 30F på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Denna cocktail av smittor sprids via luft, kroppsvätskor och direktkontakt.

Vågar du alltid vårda?

– Hur menar du? frågar Linda Brolin tillbaka.

Aldrig rädd
Nej, rädd att gå till jobbet är hon aldrig. Hon har själv aldrig blivit smittad under sina sju år på infektionsavdelningen. Och trots att det enligt Smittskyddsinstitutet rapporteras om 700 stickskador varje år bara på det här sjukhuset känner Linda Brolin endast till två fall då någon ur personalen stuckit sig. Sjufrånvaron är inte högre än någon annanstans, säger hon.

– Fast det är klart, med vinter­kräksjuka vet man ju aldrig, lägger hon till.

Kaskadkräksjukan är den enda smitta som automatiskt ger personalen slopad karensdag. Förutsatt att det har varit ett utbrott på den egna avdelningen.
Linda Brolin tycker att hon arbetar i en säker miljö.

– God handhygien sitter i ryggen på alla här. Det går åt väldigt mycket handsprit. Det blir nästan lite maniskt.

Tufft ibland
Utöver sprit, skyddskläder, munskydd och ibland visir finns också en säkerhetssluss, ett litet förrum, mellan korridoren och varje patient. Mellan de båda dörrarna spritar sig personal och anhöriga varje gång de går in till eller lämnar patienten. Patienter som har tbc, vinterkräksjuka eller influensa får aldrig lämna sina rum.

Så, någon fara för sitt liv känner aldrig Linda Brolin. Däremot är det tufft ibland: Patienter som snabbt byter humör på grund av annan sjukdom, demens till exempel, och blir aggressiva. Patienter med svåra diarréer som till slut får sår som måste smörjas samtidigt som diarrén fortsätter och personen i fråga blir uttorkad och får inte i sig vare sig mat eller vätska. Och så klart de som sluter sina ögon en sista gång här på avdelning 30F.

Det blir särskilt jobbigt när en yngre människa går bort, säger Linda Brolin.

Ritual
Läkaren är den som ringer anhöriga vid dödsfall. Linda Brolin och hennes kolleger är de som tar hand om dem när de kommer.

– Vi pratar alltid i grupp efter ett dödsfall. Och så har vi har en särskild ritual.

Den särskilda ceremonin består av att de tar bort alla nålar från avlidna, tvättar och sätter på personen rena kläder. Sedan tar de fram ett särskilt överkast, ”finare än de andra”, lägger in böcker ”för att det ska se hemtrevligt ut” och sätter in en ljusstake (dock utan att tända ”eftersom det kan ha varit syrgas i rummet”). När de anhöriga väl kommer finns de där för att prata. Vilket de flesta vill, säger Linda Brolin.

– Man är oerhört trött efter en sådan dag, säger hon.

Hon börjar flacka lite med blicken. En arbetskamrat har tagit över hennes arbetsuppgifter för att hon ska kunna sitta ner och prata med LO-Tidningen. Jobbet pockar på.

Linda Brolin uppmanar oss att sprita händerna vid utgången innan vi lämnar avdelningen. Men där är spriten slut.

FAKTA / Stickskador
80 procent av vårdpersonalen har råkat ut för stick- eller skärskada i jobbet.
17 procent av dem har skadats den senaste månaden.
35 procent av dem som råkat ut för stickskador rapporterade inte händelsen.
Källa: Vårdförbundet