För en vecka sedan tillkännagav den norska Nobelkommittén att Nobels fredspris överraskande tillfaller den nytillträdde amerikanske presidenten Barack Obama. Valet är överraskande för att priset går till ledaren för ett land som just nu för två krig. Inte direkt vad man kan förknippa med den förbrödring och nedrustning som nämns i Nobels testamente.

Nedrustning är ett av kriterierna för att få priset – men det som Obama ägnar sig åt i praktiken är motsatsen. Han planerar att skicka fler soldater till Afghanistan och har ingen tidsplan för tillbakadragandet av trupper från Irak. Att i det läget ge fredspriset till honom är att frånta utmärkelsen dess värde, och att se priset mer som en morot än som en belöning för insatser som gjorts.

I motiveringen nämns bland annat Obamas vision om en värld utan kärnvapen. Obama själv gick till val på paroller som ”A change we can believe in”. (”En förändring vi kan tro på”; redaktörens översättning). Men visioner och förhoppningar avrustar inte världen. Så länge USA själva sitter på världens största kärnvapenarsenal är det svårt att tro på någon förändring.

Obamas politik så här långt har varit en fortsättning på den tidigare administrationens utrikespolitik – med olagliga ockupationer och ökad truppnärvaro i främmande länder. Retoriken har fått många att hoppas på en annan politik under mandatperioden, men innan vi sett det i praktiken är valet av Barack Obama till fredspristagare absurt.

Vi håller med om att Barack Obama är bättre än George W Bush. Men om det ska vara fredsprisets kriterier så finns det i runda tal sex miljarder andra goda kandidater. Ska man förtjäna ett fredspris krävs det fred inte bara i ord utan också i handling.

 

Ung Vänsters förbundsstyrelse