Anders Borgs utbrott nyligen mot Lettland har väckt kritik inte bara från Lettland utan också, i ovanligt tydliga ordalag, från flera borgerliga debattörer. Och man kan lugnt konstatera att den Borgska utskällningen – för det var vad det var – är ett exceptionellt brott mot etikettsreglerna för umgänget självständiga nationer emellan. Har man kritik tar man upp det informellt, inte offentligt.

Borgs uppläxning berodde på att Lettland stretar emot de hårda kraven på nedskärningar i de offentliga utgifterna, som är villkoren för det nödlån Lettland fått av IMF, EU och ett antal enskilda länder, bland dem Sverige. Stora nedskärningar har redan genomförts – skolor har stängts, de offentliganställdas löner har sänkts och många har sagts upp, sociala förmåner skurits ned o.s.v. Nu anser den lettiska regeringen att det inte går längre; nedskärningarna ökar på arbetslösheten och försvårar återhämtningen, samtidigt som de sociala konsekvenserna blir för stora.

Mycket av den snabba lettiska tillväxten de senaste åren var en bubbla, som blåsts upp av en omfattande och tämligen omdömeslös utlåning, till företag och till bostäder. När bubblan brast krävdes omfattande ekonomiskt stöd från omvärlden för att undvika ett statsfinansiellt haveri.

Den svenska regeringen spelade en aktiv roll för att få fram lånet till Lettland. Det handlade inte så mycket om solidaritet Östersjögrannar emellan som om rena egenintressen. Nordea, SEB och Swedbank hade ca 70 procent av den lettiska lånemarknaden och ligger ute med ca 130 miljarder i  lån där. De riskerar alltså stora kreditförluster, om Lettland inte får ordning på sin ekonomi.

Skattebetalarna tar notan
Vilket i sin tur är detsamma som att svenska skattebetalare får ta en del av notan. Banker kan som bekant inte tillåtas gå omkull, eftersom skadorna på ekonomin i övrigt skulle bli för svåra.

Det Borgska utbrottet ska naturligtvis ses mot den bakgrunden. Alternativet till de stenhårda nedskärningarna kan vara devalvering (frivillig eller framtvingad), förslaget att bostadslånen ska skrivas ner till att motsvara husets (sjunkande) marknadsvärde eller andra lagändringar som innebär att lån skrivs ner. Oavsett vilket betyder det att de utlånande svenska bankerna gör förluster.

Och oavsett om Borgs offentliga tuffhet är ett led i ett avancerat förhandlingsspel eller ett utslag av ren nervighet, så har den svenska regeringen skäl att vara bekymrad. En devalvering skulle enligt svenska analytiker betyda kreditförluster för de svenska bankerna uppemot 85 miljarder kronor. Bankerna själva har bara reserverat 15 miljarder för kreditförluster i Baltikum.

Inget drömläge
Så att regeringen nu förlänger sin bankgaranti med sex månader har sina goda skäl. Risken att sådant stöd kan komma att krävas kan definitivt inte skrivas bort.

Dock, att betala ut miljarder i stödbelopp till svenska banker, som misskött sig grovt utomlands, är ingen dröm för en regering. Det är en direkt mardröm om detta inträffar mitt i en egen lågkonjunktur och med mindre än ett år till nästa riksdagsval. Att den svenska regeringen hellre ser att den lettiska regeringen tar bördan av skuldsaneringen än att ta delar av den själv är inte förvånande.

Och, för att vara rättvis, även om de svenska bankerna agerat både huvud- och ansvarslöst så har de lettiska politikerna också en del av ansvaret för det finansiella haveriet. En klokare politik hade kunnat både hindra de värsta excesserna och skapa en säkerhetsmarginal för att klara en nedgång i den tillväxt, som bar upp utlåningen.

Irrationellt
Men åtgärderna för att lösa upp den resulterande krisen ska inte ta sin utgångspunkt i frågan om vem som bär största skulden, utan i frågan om vad som bäst får i gång ekonomin igen. Att de personer, som varit med om att driva fram det ekonomiska haveriet, i någon form borde få ta konsekvenser av det, är en sak för sig. Men det ska alltså skiljas från frågan vilka åtgärder som behövs för att räta upp den lettiska ekonomin. Att köra landet ännu mer i botten som någon sorts straff för att banker och politiker helt tappat omdömet är inte rationellt.

Och det är där den förbryllade frågan infinner sig: Vad är det för mening med att som villkor för de lån, som ska dra igång de ekonomiska hjulen igen, kräva åtgärder som gör det svårare att få igång sagda hjul igen?

Jobb och köpkraft
Villkoren för IMF/EU-lånen är av samma typ som IMF-lån till fattiga, skuldsatta länder alltid haft, och som ofta förvärrat problem i stället för att lösa dem: nedskärning av offentliga utgifter. Bakom det ligger idén att offentliga utgifter inte gör någon nytta i det ekonomiska livet.

Men nu är det ju precis det de gör! De skapar jobb och de skapar köpkraft – både genom själva jobben och genom transfereringarna till pensionärer, sjuka och arbetslösa. Att dra ner på det i en ekonomisk recession är direkt kontraproduktivt, eftersom det i det läget inte finns någon privat efterfrågan på den arbetskraft som blir ledig. Tvärtom ökar problemen i den privata sektorn, när så mycket köpkraft faller bort.

Saklig prövning
Det rimliga i dag är alltså inte att behandla den lettiska regeringen som ett olydigt barn som inte gör som pappa säger åt det, utan att sakligt pröva om kraven är så hårda att de äventyrar den återhämtning som är syftet med lånen.

Om alternativet är en framtvingad devalvering, eller lagar som tar ner värdena av bostadslånen, då är det sannolikt ett mindre risktagande att faktiskt höja nödlånen och mildra kraven på nedskärningar!

Anne-Marie Lindgren
Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja