Svenska elevers genomsnittsresultat har sjunkit i internationella jämförelser alltsedan 1990-talet – inte dramatiskt mycket, men tydligt nog. Också Skolverkets egna nationella utvärderingar av grundskolan visar tendenser till sjunkande genomsnittsresultat sedan 1990-talet.

Nu har Skolverket analyserat orsakerna i en ny rapport, ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?”. Den bör ge upphov till åtskillig eftertanke – på flera håll.

Skolverket sammanfattar förklaringarna i fyra ord: Segregation, decentralisering, individualisering och differentiering.
Och det som är värt ordentlig eftertanke, det är att de här problemen alla går tillbaka på förändringar i skolans organisation och arbetssätt, som genomförts med de allra bästa intentioner.

Medvetna beslut
Det finns visserligen inga avsiktliga beslut som skapat den boendesegregation, som gör att skillnaderna mellan olika skolor ökar. Men den förstärkning av segregationen, som friskolorna skapat, den kan hänföras till medvetna politiska beslut.

De åberopade målen var förvisso goda: öppningar för nya pedagogiska idéer, större mångfald och variation och med det ökad valfrihet för skolbarnsfamiljerna. Detsamma gäller om decentraliseringen, det vill säga överflyttningen av ansvaret för skolan till kommunerna. Också där var tanken att öppna för mer varierade lösningar som kunde anpassas till de skiftande förutsättningarna i olika kommuner.

Alltihop antogs leda till bättre resultat. Det blev alltså tvärtom.

Bra och dåliga lösningar
Det fanns förvisso skäl att bryta upp den tidigare hårda centralstyrningen av skolan. Många kommuner har också en genomtänkt skolpolitik, med bra lokala initiativ som inte skulle varit möjliga med de gamla reglerna. På samma sätt kan man konstatera att det finns många bra fristående skolor, med hög kvalitet både vad gäller undervisning och skolmiljö.

Men när man släpper på regelverket för att öppna för nya goda lösningar, öppnar man samtidigt minst lika mycket för nya dåliga lösningar!

Det finns kommuner, där bristande resurser och/eller bristande intresse leder till svaga resultat i skolorna. Det finns exempel på friskolor som varit rena haverier. Och det finns friskolor som skapar sina vinstmarginaler genom att dra ner på den lärarledda undervisningen till förmån för mer ”självstudier”.

Nedskärning
Det senare för över till en annan av förklaringarna till de sjunkande kunskapsnivåerna, individualiseringen. På 1990-tog man bort anvisningar om kursinnehåll och ämnesmetodik ur läro- och kursplanerna. Det goda syftet var att skolan och den enskilde läraren skulle kunna avpassa undervisningen efter elevernas olika förutsättningar och efter egna pedagogiska idéer – individualisering, således.

Men kommunala sparbehov, och vissa friskolors strävan att skapa egen vinst, har gjort att nettoresultatet blivit en nedskärning av den lärarledda undervisningen.

Fritt kunskapssökande är något positivt. Men när det handlar om barn och, än mer, inte-alltid-så-studiemotiverade tonåringar, kräver detta fria sökande ordentlig pedagogisk handledning. Utan sådan handledning kan sökandet inställas, eller leda rakt ut i det blå.

Så när skolans stöd för elevernas studiearbete minskar – då blir föräldrastödet viktigare. Det missgynnar barn i lågutbildade familjer.

Ökade klyftor
Detsamma kan sägas om differentieringen, som något drastiskt kan beskrivas som segregation inom den enskilda skolan – framgångsrika elever för sig och mindre framgångsrika för sig. Idén är att undervisningen därmed ska avpassas för elevernas olika förutsättningar, men netto­resultatet tycks mest vara att förväntningarna på de svagare grupperna sätts för lågt, med låga resultat som följd. Internationella jämförelser tyder också på att resultaten inte självklart förbättras för de starkare grupperna – och även om sådana fördelar skulle finnas, gör det inte problemen för andra elever mindre allvarliga.

Sammanfattningsvis: Likvärdigheten inom skolan har minskat och klyftorna ökat, föräldrarnas bakgrund spelar större roll än tidigare, och skolans möjligheter att kompensera för elevernas olika utgångsförutsättningar har minskat. Slutresultatet blir att många elever får med sig för litet från skolan.

Björklund ger fel medicin
De åtgärder som skolminister Jan Björklund föreslår, med mer betyg, fler prov och i största allmänhet mer av kontroller ter sig inte särskilt relevanta som bot mot de här problemen. Men man kan ge honom rätt i ett mer allmänt avseende: det behövs ett mer sammanhållet regelverk med mer preciserade krav på skolorna, om det grundläggande kravet på likvärdiga utbildningschanser ska uppfyllas. Exempelvis behövs uppenbart mer av lärarledd undervisning/handledning; man bör kanske ta sig en ny funderare på om det inte är rätt bra med timplaner i alla fall.

För så kan ju också resultaten av Skolverkets studie sammanfattas: de sammanhållande krafterna har försvagats och de isärbändande har stärkts – för mycket.

Visst behövs utrymme för variation och lokala anpassningar, men det behövs, precis lika mycket, ett stöttande regelverk som ser till att dessa variationer inte leder till stora variationer i resultat. Mångfald i kunskapsnivåer hos eleverna är nämligen ingenting att sträva efter!

 

Anne-Marie Lindgren
utredningschef
Arbetarrörelsens Tankesmedja