Den vinande varselvågen som skakat den svenska arbetsmarknaden det senaste året lämnar inte längre 20.000 personer efter sig månad efter månad. Den nedskruvade takten är emellertid fortsatt alldeles för hög för att tala om en normalisering av arbetsmarknaden.
 

 

Ett år efter den våldsamma utvecklingen då rekordvarslen avlöste varandra månad efter månad har takten dämpats. Men det är långt kvar till de varseltal som förknippas med en balanserad konjunktur.

Statistiken från tidigare hög- och lågkonjunkturer visar att månadssiffror för varsel om uppsägning på cirka 3 000 personer är normalt. I dag är varseltakten runt 7.000 personer per månad och utslagningen av jobb är därför fortsatt omfattande.

Ledig kapacitet
Det är bara i ljuset av förra årets fria fall på arbetsmarknaden som dagens siffror utgör ljuspunkter. I alla andra sammanhang är varslen om uppsägning fortfarande alldeles för många.

Och när varslen bromsar in och återgår till en normal nivå väntar arbetslösheten på sin lösning. Att påfyllnad av de arbetslösas skara upphör är en sak, en helt annan att få dem tillbaka i arbete.

Företagen som ser orderna återvända i rimlig utsträckning har sannolikt ledig kapacitet trots omfattande varsel och behöver inte nyanställa under ganska lång tid. Förra konjunkturuppgångens mantra om en jobblös tillväxt kan därför på nytt bli ett begrepp i var mans mun.

Tuffa år väntar
Det som skulle kunna tala för motsatsen är att varslen den här gången varit snabbare och mer omfattande än tidigare. Det kan kanske innebära att företagen bantat sig i nivå med efterfrågan under krisen.

Om så är fallet betyder ökad orderingång en snabbare ökning av personalstyrkan och en lägre arbetslöshet. Alternativet är att köra med övertid eller att hyra in från bemanningsföretag för att förvissa sig om att konjunkturen bär.

Att de närmaste åren, också med fortsatt fallande varseltal, blir tuffa på arbetsmarknaden rådet det ingen tvekan om. Den närmaste tiden ökar arbetslösheten som en följd av redan presenterade varsel om uppsägningar. Och först när varseltalen halveras ännu en gång kan tillflödet sägas upphöra.

Risk för utslagning
Nu ställs därför arbetsmarknadspolitiken på prov. De aktiva insatserna har hittills inte varit särskilt omfattande, det gäller främst arbetsmarknadsutbildningarna som är historiskt få. Detta trots att sådana insatser tidigare visat sig leda tillbaka till arbetsmarknaden i mycket hög utsträckning.

Risken för permanent utslagning av arbetskraft är därför det allt överskuggande problemet. Dagens konjunktureffekter kan förvandlas till strukturella problem. Alla vet att många av de jobb som slagits ut under krisen inte återkommer och frågan är då vad de arbetslösa från de här jobben ska göra. I många fall har de hela sin arbetslivserfarenhet från jobb som kanske försvinner för gott. Vilken framtid som väntar dem och hur de ska rustas för att kunna vara med och tävla om jobben är hittills obesvarade frågor.

Utmaningen för arbetsmarknadspolitiken är därför betydande. Det är nu och framåt den prövas. Hundratusentals arbetslösa måste få chansen att komma tillbaka.