Påståenden som upprepas ofta, gärna av personer med inflytande och en stark röst i den allmänna debatten, förvandlas nära nog till sanningar. Det spelar ingen roll hur sannolika eller osannolika påståendena är. Ett exempel är påståendet om sambandet mellan rikliga belöningar och goda arbetsinsatser.

 

Grundtanken bakom belöningssystemen är att chefer, företrädesvis höga sådana, gör ett avsevärt mycket bättre jobb om deras vanligtvis redan goda löner toppas med omfattande optionsprogram, fiffigt konstruerade bonussystem eller generösa pensionsinbetalningar.

Något vetenskapligt stöd för att belöningssystem, oavsett utformning, leder till påstådda förbättringar av arbetsinsatser och därmed resultatet är svåra att hitta. Det är, enligt beteendevetenskaplig forskning, andra faktorer som motiverar både chefer och anställda att vara kreativa, arbetsvilliga och resultatinriktade.

Systemen lever vidare
Men trots den ofta hårda och breda kritiken lever systemen vidare, om än i något ändrade former. Ibland införs tak för ersättningarna och ibland inte, ibland ändras reglerna för tilldelning av aktier eller optioner och understundom görs någon annan mindre förändring. Men belöningssystemen försvinner inte.

Nu senast är det den krisdrabbade banksektorn som än en gång hamnat i hetluften. Deras ”insatser” under finanskrisen har fått bonusmiljonerna att regna över dem. Enligt en sammanställning i DN beräknas de svenska storbankerna betala ut över 5 bonusmiljarder för insatserna under 2009.

I flera fall är bonusutbetalningarna större än bankernas resultat. SEB förväntas tjäna 1,1 miljarder kronor under året men samtidigt betala ut över två miljarder i bonusersättningar. Och Swedbank förväntas förlora nära nio miljarder kronor under året, men bonuskostnaden blir ändå 800 miljoner kronor.

Förvånande bonusregn
Förutom förvåningen över bonusregnet ett år då kreditförlusterna är betydande och både aktieägare och staten sträckt ut hjälpande händer till sektorn är kanske det mest överraskande att systemen lever vidare.

En ofta upprepad förklaring är att bolagen annars inte får tag i rätt personer. De bonusgynnades kvalifikationer påstås vara så utomordentliga att de kan välja en annan arbetsgivare på en annan, ofta internationell, arbetsmarknad.

Problemet med den sortens förklaringar är att ingen vågar prova sanningshalten i påståendet. Gör det och med största sannolikhet är alla fortsatt tillgängliga på den svenska arbetsmarknaden.

Barneviks pension toppnotering
Diskussionen om olika typer av belöningar, oavsett vilka, har funnits på svensk arbetsmarknad sedan tidigt 1980-tal. Då hette det pilotskolan och byggde på idén att direktörerna skulle prestera bättre om de ägde en försvarlig packe aktier i det egna bolaget.

Då som nu fanns det kritiker, men för få. Och modellen spred sig, utvecklades och nådde sin absoluta peak i och med Percy Barneviks miljardpension från ABB och skandalen i Skandia.

Men det  satte inte stopp för excesserna.

Fel frågeställning
Debatten har istället, med ojämna mellanrum, böljat vidare. Och den har på något gåtfullt sätt alltid handlat om hur systemen utformas: om belöningarna är för generösa och om systemen omfattar för få eller inte. Den borde handla om hur snabbt systemen kan avvecklas.