Minst 90 fiskarter finns det i Trondheimsfjorden som tidigare var en viktig länk mellan Nord- och Sydnorge. Nu har området uppmärksammats för att vara en av utgångspunkterna för ett nytt fackligt sätt att arbeta.
 

I en tid då facken backar i nästan alla länder går vårt västra grannland mot strömmen. Det norska facket har lyckats behålla sina medlemmar. En förklaring är stora satsningar på offentliga sektorn – och Trondheimsmodellen.

 

En dunst av diesel drar över hamnområdet. Några krusningar sveper över den annars så stilla fjorden i Trondheim. Men under den blanka hinnan av hav sprattlar livet i vattnet som är känt för sitt goda fiske.

Det är en bild lika god som någon om vad som händer inom den norska fackföreningsrörelsen.

På ytan råder ett lugn, men under är ekosystemet i ständig förändring.

Otroligt stökigt.

Det måste vara tanken som alla nya besökare träffas av då de kliver in i det trånga rum som är LO i Trondheims kontor.

Böcker, papper, affischer ligger travade i drivor på skrivbord och stolar. Några öppnade kartonger fyllda med diverse papper står mitt på golvet. Datorer, skrivare och pappershögar trängs på skrivbordet.

Här jobbar Arne Byrkjeflot och han är inte älskad av alla. Som ordförande i nätverket LO i Trondheim har han varit en central person i skapandet av den så kallade Trondheimsmodellen, som de borgerliga inte direkt jublar över.

Avgörande val
Arne Byrkjeflot berättar hur facket med hjälp av den modellen drev det socialdemokratiska Arbeiderpartiet åt vänster.

– Alla visste ju att valet 2005 var helt avgörande, förklarar han.

– Det var en desperat situation och något var tvunget att göras.

Vi backar bandet.

Det såg mörkt ut kring millennieskiftet.

Allvar
Statsminister Kjell Magne Bondevik från Kristelig Folkeparti vurmade för privatiseringar och marknadsanpassningar av offentlig verksamhet. När Bondevik tar makten en andra gång i valet 2001 så visste den fackliga sidan att det var allvar.

Ungefär samtidigt får norska LO en ny ordförande då Gerd-Liv Valla tar över.

– Det var helt avgörande för oss, säger Arne Byrkjeflot.

Gerd-Liv Valla var av en annan sort. Trots sitt förflutna med många tunga poster i Arbeiderpartiet drar hon sig inte för att öppet och hårt kritisera det egna partiet.

I Trondheim skedde också stora förändringar.

Arne Byrkjeflot besökte en mängd arbetsplatser och frågade vilken politik folk ville ha. Facket satte sedan ihop en lista med krav som partierna fick svara ja eller nej på.

Uppmärksamhet
Det som pågick i Trondheim uppmärksammas allt mer efter att de borgliga förlorar makten i staden 2003.

På det nationella planet jobbar då LO på ett liknande, trondheimskt sätt. Samma år, två år före valet 2005, drog de i gång kampanjen ”Du bestemmer – LO på din side”.

Tiotusentals LO-medlemmar fick svara på en enkät om vilken politik de ville ha inför valet, som de röd-gröna senare vann. Svaren sammanställdes också till en lång lista som partierna fick reagera på.

En viktig signal kommer senare när LO deklarerar att facket inte enbart ska stödja Arbeiderpartiet utan även ge ett mindre ekonomiskt bidrag till Sosialistisk Venstreparti. Facket fortsätter den linjen och nyligen fick även Senterpartiet stöd från LO.

I praktiken är detta ett hot och en tydlig signal till partierna – att ni får bara vårt stöd om ni driver våra frågor.

Ryggdunk
Klockan har passerat midnatt och de flesta röster är räknade. På Arbeiderpartiets valvaka i Folkets hus står det allt mer klart att de röd-gröna kommer att ta hem valet 2009.

Det är många som kommer fram och dunkar Rune Olsø, ledare för Arbeiderpartiet i Trondheim, i ryggen.

Hans hjärta ligger närmare politiken än facket. Men trots det tycker han att det är bra att hans eget parti inte får allt stöd från LO.

– Vi vill inte ha LO:s pengar, det vi helst vill är att de driver hårda valkampanjer, säger han.

Enligt honom medför det att partiet drivs mer åt vänster.

I Trondheim har det skett saker som få kommunpolitiker i Sverige i dag ens ser som möjligt. Kommunen har återtagit verksamhet som tidigare privatiserats.

Dagen efter
Dagen efter valet står Marthe Nøsth Johansen vid hönsburen vid sin arbetsplats Moholt helse- og velferdssenter.

Fem hönor pickar i gräset.

Marthe Nøsth Johansen säger att det först var besvärligt med hönorna. Ska vi vårda hönor eller människor, undrade några anställda på centrumet för äldreomsorg.

– Men nu när vi har rutiner är det lätt och hönorna tar inte så lång tid, säger hon.

Moholt helse- og velferdssenter drevs tidigare av det privata företaget Norlandia, men togs över av kommunen. Marthe Nøsth Johansen har jobbat för båda, och säger att det är en stor skillnad mellan ägarna.

Okontrollerade kostnader
Då de privata företaget drev vården var antalet anställda fler. På dagarna jobbade fyra anställda på tolv boende, mot i dag tre anställda. Under den privata regin fanns knappt heller några restriktioner alls för att ta in vikarier eller annan personal.

Det låter som en perfekt arbetsplats, men det tycker inte Marthe Nøsth Johansen.

– Det fanns ingen kontroll alls över kostnaderna, säger hon. Det skedde inget som helst arbete med att utveckla kvalitén och det fanns allvarliga brister i brandsäkerheten. Korridorerna kunde inte spärras av.

Enligt den nuvarande chefen fanns en långsiktig tanke bakom företagets agerande. Äldreomsorgen med den stora personaltätheten användes som referens då det var med och budade på att ta över verksamheten i andra städer.

Marknadsföring
I boken Trondheimsmodellen beskriver journalisten Aron Etzler vad som hände då de borgerliga politikerna ville införa marknadstänkande inom offentlig sektor:

Trondheims Byggservice blev namnet på de kommunala bolag som bildades 2000.

I stället för att alla skolor, sjukhus och dagis skulle ha egna vaktmästare skulle det finns ett centralt bolag att beställa tjänster ifrån.

På så vis skulle kostnadsmedvetenheten öka.

Men i stället för att höja effektiviteten ägnade sig vaktmästarna allt mer åt att marknadsföra sig själva, medan skolorna och vårdhemmens fick använda mer och mer tid till förhandlingar och administration.

Att byta en glödlampa på en skola kostade tusen kronor. Snart gick Byggservice med miljoner i vinst, medan skolorna drog ned på sina reparationer.

Efter kraftiga protester lades senare Byggservice i Trondheim ned. Och även en del andra privata verksamheter har tagits över av kommunen som en följd av de krav som facket drivit genom Trondheimsmodellen.

Kritik
Några veckor före valet i år avslöjade norska tv-bolaget NRK att LO:s krav, på bland annat bättre arbetsmiljö, hade kostat den norska staten och dess skattebetalare drygt tio miljarder kronor.

Det dröjde inte länge innan kritiken kom.

Varför ska facket styra politiken, var frågan som kläddes i olika skepnader.

Det är argument som Arne Byrkjeflot på LO i Trondheim nickar åt där han sitter på sin stol i den stökiga fackexpeditionen.

Han har hört det många gånger förut och enligt honom är svaret enkelt.

– Det är helt rimligt att den organisation som företräder de anställda har en stor makt och inflytande. Så fort politikerna vacklar och säger att de inte vill att LO ska ha makt så är de på defensiven, säger han.

FAKTA / Svenskar flyr från facken – i Norge stannar man
I Sverige rasar organisationsgraden, medan den i Norge sedan många år ligger kvar på samma nivå.
Den enskilt viktigaste förklaringen är det svenska fackets nära koppling till a-kassan.
Det har gjort att svenska fack har betydligt högre andel organiserade än i Norge. De senaste årens försämringar av a-kassan har bidragit till raset hos svenska fack.
Att Norge, som världens tredje rikaste land, kunnat använda sin oljefond för att lindra den globala ekonomiska krisen och satsa på offentlig sektor har också stor betydelse. Det har i sin tur bidragit till att en kvarts miljon fler norrmän är sysselsatta.