ANALYS. Kulturpropositionen (2009/10:3) har lyssnat på den massiva kritiken mot Kulturutredningen, åtminstone på en punkt, genom att sätta in kvalitet som ett av de övergripande kulturpolitiska målen.

Jag ser inte detta som nånting att vara särskilt glad över.

Det är lätt att säga kvalitet, men hur tänks det omsättas i handling?

När hela uppbyggnaden av den nya kulturpolitikens administration går ut på dels att förstärka ärevördiga institutioner, dels att sikta på kortsiktiga events.

Samtidigt som det inte ges några garantier för att kulturens pengar ska skonas i den pågående nedhyvlingen av statens och kommunernas utgifter.

Prognos
Så här kommer det att gå för kvaliteten:

Den centrala makten över kulturpolitiken samlas i feta institutioner som liknar övriga statliga myndigheter. Allt större del av deras verksamhet kommer med åren att gå åt till utvärdering och administration.

Samtidigt finns det lite gullpengar att nådigt dela ut till ansökande konstnärer, men bevillningen kommer inte att ta hänsyn till vad de gör eller vad de säger, utan till hur väl de passar in i de kortsiktiga politiska målen – med andra ord att kulturpengarna förväntas arbeta dubbelt.

Varje krona ska helst också göra nytta. Så är det tänkt.

Omyndigförklaring
Hur hänger dessa dystra framtidsutsikter då samman med på vilket sätt kvalitetsmålet implementeras?

Jo, konsekvensen av den administration som eftersträvas blir att bedömningen av vilka som ska få stålar överflyttas från personer med estetisk kompetens till politiskt tillsatta byråkrater.

Här ett iögonenfallande exempel:

 

Propositionen innehåller få förslag (såna kostar pengar) men desto fler överväganden. Men ett av de konkreta förslag som ska läggas fram för Riksdagen är punkt 10.1, som går ut på att de statliga kulturinstitutionerna ska fråntas självbestämmandet och underordnas de politiska besluten.

”Specifika mål” ska ersätta ”de övergripande målen”.

Vindflöjlar
Det innebär rent ut sagt att kortsiktighet ska ersätta långsiktighet och tradition.

Att nuet (de politiska vindarna) ska ersätta det förflutna – och i synnerhet framtiden.

Ett alternativ
Det behövs ett helt annat slags kulturpolitik om inte alltsammans nu ska gå åt helsike.

Grunden vore att utgå från vad kulturskaparna, kulturbrukarna och kulturförmedlarna faktiskt gör – av kärlek! – inom alla konstarter, i alla delar av landet.

Och sen kunna uppmuntra goda ansatser med pengar.

Småpengar som ger en enorm avkastning därför att de genererar kärleksfullt gratisarbete i massor!

Improvisation istället för administration. Vilket kräver en helt annan kompetens än vad byråkrater och budgetnissar kan åstadkomma.

Kvalitet är svårt!
För att återkomma till detta med kvalitet:

Inom industrin, och möjligen även inom tjänstesektorn, går det utmärkt att sätta upp och checka av kvalitetsmål.

Inom andra, ”mjukare” sektorer av samhället är kvalitet nånting jättesvårt.

Till exempel inom konsten.

Det krävs lång erfarenhet och ett pågående samtal med andra kunniga för att överhuvudtaget kunna fälla ett kvalitetsomdöme som inte bara är ett tyckande.

Lite tillspetsat kan man till och med säga att kvalitetsomdömet är en viktig del av konstverket.

Barnet och badvattnet
Och nu vill det sig så illa att Kulturpropositionen strävar mot att säga upp denna kvalitetskompetens inom förvaltningen och istället underordna bevillningen (eller ”bidragen” som det ofta heter) mer kortsiktiga och inställsamma mål.

Samtidigt som de affischerar med ordet ”kvalitet” utan att alltså mena nånting med det.

Mitt önskemål är alltså: Improvisation jämte administration. En kulturpolitik som utgår från de inblandade, men naturligtvis också har samhällets omdaning till det bättre för ögonen.

Upp till bevis
En omedelbar prövosten blir hur det går med pengarna till Kultur i Arbetslivet.

Vägkrogsbiblioteken skulle kunna användas som paradexempel vid internationella kongresser på hur kombinationen av statliga småpengar och mångas kärleksfulla arbete får enormt goda konsekvenser.

Men förmodligen försvinner den bevillningen bara.

Varför?

Därför att högern hatar allt som luktar sosse.

Därför att administrationsgalningarna hatar allt som sticker ut och som de inte har fullständig kontroll över.

 

Observera även: Namninsamling för vägkrogsbiblioteken.