Replik. Lena Westerlund anklagar regeringen för att bedriva politik som inte är baserad på den etablerade forskningen (LO-Tidningen nr 28). Det är inte sant och de flesta som har analyserat alliansens politik kommer fram till att politiken är väl underbyggd av den ekonomiska forskningen.

 

Många av regeringens reformer har fått positiv kritik från konjunkturinstitutet, finanspolitiska rådet och även LO.

Att försvaga de offentliga finanserna och öka beskattningen är Westerlunds recept för att råda bot på den försvagade arbetsmarknaden och samma krav ställs av socialdemokraterna i riksdagen. Det är inte ett lyckat recept för att ta Sverige ut ur lågkonjunkturen. Tvärtom visar smärtsamma erfarenheter att en kraftigt ökad skuldsättning är skadligt för den svenska ekonomin. Ordning och reda i budgeten är en princip som är lika sann vare sig det gäller hushållsekonomin eller de offentliga finanserna.

Tydligt stöd
I fråga om arbetsmarknadspolitiken finns tydligt stöd för regeringens politik. Ett exempel är en utvärdering från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Ifau. Utvärderingen visar att jobbskatteavdraget tillsammans med reformerna i arbetslöshetsförsäkringen har lett till att den varaktiga arbetslöshetsnivån har sjunkit med en till två procentenheter. Det innebär att om reformerna inte hade genomförts hade 50.000 fler människor varit arbetslösa i dag.

Den finansiella krisen har lett till en världsomfattande lågkonjunktur som kommer att leda till större arbetslöshet även i Sverige vilket gör regeringens tidigare reformer extra viktiga. En effektiv stimulansåtgärd för att sänka arbetslösheten är sänkta skatter som gör det mer lönsamt att arbeta. Jobbskatteavdraget ger låg- och medelinkomsttagare mer pengar kvar i plånboken.

En lokalvårdare  i Örebro har fått en skattesänkning på 12 200 kronor per år. Det motsvarar en löneökning på över 1 000 kronor varje månad. En sjuksköterska i Gävle får en extra månadslön efter skatt kvar per år. En metallarbetare i Växjö får 15 500 mer i plånboken på ett år. De ökade marginalerna leder till en ökad efterfrågan för företagens varor och tjänster. Det är inte rimligt att i detta läge höja skatterna så att vanligt folk får mindre pengar i plånboken och dra ned på konsumtionen.

Sakfel
Vidare vill vi korrigera ett sakfel där Westerlund påstår att antalet utbildningsplatser det kommande året skulle ökas med endast 1 000 personer. Vi vill gärna påminna om att regeringen redan i våras tillkännagav att antalet platser i utbildningar och åtgärder kommer att expanderas kraftigt. När arbetslösheten blir som högst 2011 kommer antalet platser vara fler än något år sedan nittiotalskrisen.

Westerlund menar också att regeringens politik undergräver den fackliga organisationsgraden. Men en fallande organisationsgrad är ett problem som pågått en längre tid, och som TCO:s ordförande Sture Nordh har lyft fram, och har andra orsaker än en förändrad a-kassa.

Alliansens politik för jobb och välfärd har visat sig vara effektiv för att bryta utanförskapet och få fler människor att arbeta. Om dessa reformer inte hade funnits på plats när finanskrisen slog till hade Sverige stått mycket sämre rustat än vad man gör i dag.

 

 

Hillevi Engström
Ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott (M)

Tomas Tobé
Ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott (M)

GENMÄLE.  Fel, jobbavdraget har inte utvärderats!
De två moderata politikerna, ordföranden i arbetsmarknadsutskottet Hillevi Engström och riksdagsledamoten Tomas Tobé, menar svepande att regeringens politik är underbyggd av forskningen, i sin replik på min debattartikel på denna plats den 11 september.

Detta kan fortsatt ifrågasättas.  Mycket kostsamma reformer utan rimligt stöd i ekonomisk forskning har genomförts av regeringen och marknadsförts som ”jobbpolitik”.

Ett exempel är sänkningarna av arbetsgivaravgiften för unga. Det råder inget tvivel om att detta på kort sikt stärkt vinsterna i företag med många unga redan anställda. Min läsning av forskningen är dock att sysselsättningen i gruppen inte höjs av detta, utan betydligt mindre kostsamma reformer finns att tillgå. Exempelvis anställningsstöd till unga arbetslösa individer och andra aktiva program som höjer kompetens, ger referenser och arbetslivserfarenhet.

Hårresande
Engström och Tobé menar felaktigt att jobbskatteavdraget har utvärderats av Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering (Ifau) i Uppsala. På Ifau:s hemsida www.ifau.se finns enkelt tillgängligt att läsa för alla och envar – även för riksdagsmän – att jobbskatteavdraget inte är utvärderat. Jag citerar Ifau: ”Vi vet i dagsläget ännu inte hur stora effekterna av det hittills införda jobbskatteavdraget faktiskt är.” (Pressmeddelande från den 28 september om regeringens senaste förslag om ytterligare jobbskatteavdrag om 10 miljarder kronor). Institutets forskare ställer sig dessutom tveksamma till stimulanseffekterna av ett fjärde steg i jobbskatteavdraget.

Hårresande är att dessa två riksdagsledamöter felaktigt tillskriver mig ”sakfel”, medan det handlar om att de själva inte återger mig korrekt. Jag skrev i min artikel som följer om ett förslag i regeringens budget för 2010: ”1 000 platser föreslås i arbetsmarknadsutbildningar per månad, vilket framstår nästintill som ett skämt”.

Totalt föreslås fler utbildningsplatser av regeringen i budgetpropositionen, men det är inte arbetsmarknadsutbildningar, vilka var de jag diskuterade.

Skamgrepp
Ett sådant skamgrepp i en debattreplik hade jag inte väntat mig från riksdagsledamöters sida, vilka dessutom har viktiga poster i det utskott som ansvarar för de arbetslösas omställningsmöjligheter genom denna allvarliga kris.

Det är för mig fortsatt underligt att politiker inte argumenterar för sin politik utifrån sina värderingar, då jag tror alla inser att det inte finns någon neutral och forskningsbaserad sysselsättningspolitik. Inom samhällsvetenskapen finns ett objektivitetsproblem.

Moderaterna och alliansen har byggt upp sin argumentation på att deras politik är baserad på forskningen, men jag vidhåller att all politik är baserad på värderingar. Och moderaternas värderingar uttrycks mycket tydligt i just deras ekonomiska politik och arbetsmarknadsreformer. Det handlade min artikel om.

Lena Westerlund
LO:s chefsekonom