Regeringens höstbudget har inte dragit ner några större applåder.

 

Borgerliga ledarsidor är på sin höjd pliktskyldigt entusiastiska. De mer oberoende kommentatorer, som de större tidningarna nu håller sig med vid sidan av ledarredaktionerna, skriver tämligen öppet om ”valfläsk”. Mellan raderna, och ibland på, kan man läsa en tydlig misstro mot att skattesänkningar med lånade pengar hjälper mot sysselsättningskrisen. En oroad känsla tycks vara på väg att sprida sig att regeringen inte riktigt har grepp om utvecklingen.

Nej, med stor sannolikhet har den inte det.

Regeringen – eller för att vara mer precis, moderaterna – startade med en utomordentligt tvärsäker bild av både hur problemen i svensk ekonomi såg ut, och hur de skulle lösas. Nu har problembilden visat sig vara en helt annan och kräva helt andra typer av åtgärder.

Det förutsätter i sin tur en omprövning av den tidigare politiken, som regeringen inte klarar av. Och en förklaring till det är troligen att den egna världsbilden blockerar förståelsen av de faktiska problemen i dag.

Hela den moderata regeringspolitiken har byggt på en typ av avancerad ekonomisk ingenjörskonst: med rätt kombination av ekonomiska piskor och morötter skulle fler människor få jobb. Allt, bokstavligen allt, i regeringens s k jobbpolitik bygger på ett utnyttjande av prismekanismer: det skulle löna sig mer att förvärvsarbeta, och mindre att vara sjuk och arbetslös, och i enlighet med marknadslagarna skulle därför fler välja att arbeta, och färre att vara arbetslösa och sjuka.

Och arbetsgivarna skulle förmås att anställa fler svårplacerade arbetslösa genom att lönekostnaderna för dem sänktes. I de ursprungliga planerna – som EU inte godkände – skulle man också stimulera fram en tillväxt av jobb inom lågproduktiva sektorer genom att sänka momsen för just dem.

Allting som inte handlade om sådana ekonomiska incitament – positiva eller negativa –förklarades som onödigheter. Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadsutbildningen rustades ner. Arbetsmiljöforskningen så gott som avskaffades. Vuxenutbildningen beskars. De branschvisa utvecklingsprogrammen, som den socialdemokratiska regeringen initierat, avskaffades.

Högkonjunkturen gjorde att nya jobb växte fram och arbetslösheten sjönk, så för ett tag kunde regeringen invagga sig i tron att det var den egna politiken som hade förtjänsten. Dock syntes sprickorna ganska tidigt: varken högkonjunkturen, jobbskatteavdragen eller den försämrade a-kassan påverkade mer än marginellt andelen långtidsarbetslösa. Ungdomsarbetslösheten fortsatte att ligga högt, de sänkta arbetsgivaravgifterna till trots. Nystartjobben lyckades snarast sämre än de bättre förberedda plusjobben, som regeringen avskaffat därför att de ansågs ge för dåliga resultat.

Och inte ens regeringens eget ekonomiska råd gav godkänt åt mer än den första etappen av jobbskatteavdragen. De övriga ansågs vara bortkastade pengar.

För ett faktum är att frågan om hur många som är i arbete, och vilka som får arbete, handlar om betydligt mer än ekonomiska incitament. Många gånger krävs åtgärder av icke-ekonomisk art, eller åtgärder som visserligen handlar om pengar, men pengar som mycket konkret riktas in på att direkt skapa jobb. Det var det regeringen inte förstod –och dessvärre fortfarande verkar ha svårt att förstå.

För nu kom ju finanskrisen. Och lågkonjunkturen. Och den stigande arbetslösheten. Hela det ekonomiska teoribygget rasade som ett korthus.

Så under galgen – dvs. en lågkonjunktur vars effekter hotar det egna återvalet – gör regeringen vissa tafatta försök att reparera de egna tidigare misstagen. Det anvisas pengar till arbetsmarknadsutbildning, som återför en del av de platser som drogs in för några år sedan. Tyvärr är det inte lika lätt att i en handvändning återskapa den utbildningskompetens, som därmed försvann. Trots de stolta orden i finansplanen att det inte ska handla bara om ”förvaring” av de arbetslösa är risken stor att det är just detta det blir fråga om. De uppreklamerade jobbcoacherna är för tillfället mest ett dåligt skämt – eftersom det inte heller där finns någon uppbyggd organisation av tillräcklig omfattning att falla tillbaka på.

Anslaget till kommuner och landsting ökas på, men inte så att det svarar mot behoven. 138 kommuner uppger i en undersökning från Sveriges Radio att de planerar för personalneddragningar nästa år. Inte precis det mest lämpliga i en lågkonjunktur.

BNP rasar kraftigt. Inte att förvåna sig över, när nästan hela den industrisektorn, som bär upp exporten –som i sin tur är central för BNP – är i kris.

Vad gör regeringen åt det? Det enda konkreta den lyckats bekväma sig till, när det gäller åtgärder som direkt kan skapa jobb, det är ROT-avdraget för villaägare och bostadsrättslägenheter. Den har inte ens lyckats förmå sig till att utvidga stödet till det som verkligen skulle ge jobb, nämligen upprustningen av flerfamiljshusområdena från miljonprogramstiden.

I stället vräker den ut 10 miljarder, med lånade pengar dessutom, på en skattesänkning som inga seriösa ekonomer tror kommer att ha någon effekt för sysselsättningen.

Varför? Därför att den varken kan eller vill förstå att den privata marknadens mekanismer inte  räcker, när det gäller samhällsekonomi. Det senare handlar om att aktivt använda samhälleliga resurser för att hålla ekonomin i gång – och det är precis det den borgerliga regeringens ideologiska blockeringar dem från att förstå.

Anne-Marie Lindgren

Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja