Värsta minan i vinterns avtalsrörelse är inte fackens lönekrav – även om det låter så när arbetsgivarna tar ton. I stället kan kraven på ändrade anställningsformer bli den verkliga avtalsrysaren.
Men om detta talas och skrivs det ännu så länge förvånansvärt lite.

 

 

Långsamt, men allt tydligare, börjar fack och arbetsgivare mejsla fram de viktigaste frågorna inför vinterns avtalsförhandlingar.

Och upptakten följer tidigare avtalsrörelser. Positionerna och frågorna är välkända. Överraskningen just nu handlar om det envisa malandet från arbetsgivarna om stopp för centralt överenskomna löneökningar.

Debattartikel efter debattartikel presenteras med de namnkunnigaste arbetsgivarna som undertecknare. Budskapet är ett och detsamma: Det finns inget utrymme för centralt överenskomna löneökningar. Endast i företag som går bra kan det vara möjligt med löneökningar 2010.

Överraskande dramatik
Frågan är om de menar allvar? Tror arbetsgivarna på fullt allvar att krisen och medlemsförlusterna har försvagat fackföreningarna så till den grad att de är redo att överge alla sina grundmurade uppfattningar och övertygelser?

Om svaret är ja på den frågan kan det bli en överraskande dramatisk avtalsrörelse, trots krisen. Men mest sannolikt är utspelen en del i kampen för att dämpa de väntade lönekraven – och ett sätt att placera lönefrågan i centrum för allas intresse.

Arbetsgivarnas förhoppning är att tvinga facken att koncentrera sig på lönefrågan och därmed släppa allt annat, som sannolikt är betydligt besvärligare frågor för arbetsgivarna.

Viktigaste delen i avtalet
Om taktiken lyckas – och allt under vinterns avtalsrörelse utvecklas till en strid om centrala löneökningar – undviker arbetsgivarna de krav som rör anställningsformer som facken fortfarande avser att driva.

Under en följd av år, allt sedan 1997, har industrins arbetsgivare förstått och accepterat att facken aldrig kan nöja sig med något annat än överenskomna löneökningar i de rikstäckande kollektivavtalen. Åtminstone när det handlar om LO-facken och merparten av tjänstemännen.

Det är den kanske viktigaste delen för facken i hela industriavtalet. Om arbetsgivarna på allvar öppnar en front där riksavtalets innehåll dräneras, eller rent av ifrågasätts, blir det naturligtvis bråk. Frågan är då om industriavtalet kommer att överleva.

De frågor som hittills inte alls dominerat debatten, men som rymmer mycket skarpa motsättningar, är de förväntade kraven som gäller olika anställningsformer. En granskning av de senaste årens uttalanden från arbetsgivarhåll avslöjar hur känsliga frågorna är.

Det handlar om fackens krav på
1.     rätten till heltid
2.     inskränkningar av korttids-anställningar
3.     strama regler för att bromsa, eller helt stoppa, inhyrning av arbetskraft när tidigare uppsagda har återanställningsrätt.

Här finns därför vinterns verkliga krutdurk. Men om detta talar ännu ingen. Få frågor får arbetsgivarvärlden att sluta sig samman så kompakt som just krav på förändringar av anställningsformer.

Frågan är i dag om facken avslöjar detta – eller går vilse i diskussionen om löneökningar.
 


FAKTA / Lönefrågan på agendan
Arbetsgivarna laddar för att lönefrågan ska bli central i vinterns avtalsrörelse:
• 26 maj 2009: Sju toppar från arbetsgivarnas organisationer kräver stopp för löneökningar, de kräver ungdomslöner och mer flexibla arbetstidsregler. (Dagens Nyheters debattsida)
• 10 september 2009: Almegas Jonas Milton föreslår att centrala löneöverenskommelser helt ska avskaffas. (Svenska Dagbladets debattsida)
• 15 september 2009: Sju toppar från arbetsgivarnas organisationer hävdar att utrymmet inte räcker till centrala löneökningar. (Svenska Dagbladets debattsida)