Gruvarbetarstrejken, där två tredjedelar av landets gruvarbetare deltog, varade i ett år. Minst tre arbetare dog och tusentals skadades i våldsamma sammanstötningar med polisen.

Arkivfoto från SCANPIX-EPA
 

Tjugofem år efter den stora gruvstrejken i Storbritannien väcker konflikten fortfarande starka känslor. Men bland de kvarvarande gruvarbetarna ångrar ingen den hårda striden – trots den svidande förlusten.

 

YORKSHIRE. – Vi trodde att strejken skulle pågå i några veckor men insåg snart att hela vår tillvaro stod på spel. Det blev omöjligt att ge upp när det stod klart vad de vill uppnå – förstöra industrin för att krossa facket, säger Keith Hartshorne.

Han är i dag vice ordförande i gruvarbetarnas fackförbund i Yorkshire och ombudsman vid kolgruvan i Kellingley, ett par mil öster om Leeds. Men för den då 28-årige elektrikern väntade i stället ett år av umbäranden och konfrontationer med polis innan gruvfacket NUM tvingades att se sig besegrade av Margaret Thatchers konservativa regering.

Den hårdvunna segern ritade om den politiska kartan i Storbritannien – fackföreningarnas roll underminerades – och öppnade upp för Thatchers liberala marknadsreformer.

– Regeringen valde att ta striden med oss eftersom vi var den största och mest stridbara fackföreningen. Tyvärr fick vi inte det stöd från resten av rörelsen som vi hoppats på. Det har alla förlorat på genom sämre arbetsvillkor och löner. När vi väl var uträknade var det ingen som vågade sätta sig upp emot regeringen, säger han.

I släkten
I Yorkshire har kol brutits i århundraden och det var ingen slump att Keith Hartshorne, i likhet med sin far och farfar, tidigt tog jobb i gruvan. Då, i slutet av 1970-talet, arbetade närmare 300.000 personer med kolbrytning i Storbritannien.

I Skottland och norra England låg gruvsamhällena tätt och industrin fångade upp en stor andel av traktens söner. Sammanhållningen och de sociala nätverken gjorde gruvarbetarna till en politisk kraft att räkna med. Vid ett par stora strejker i början av 1970-talet lamslog de landet och drev framgångsrikt igenom sina krav på bättre löner.

Lojaliteten med Labourpartiet bidrog också till att sätta käppar i hjulet för den konservativa regeringen – vars mål var att avreglera och skapa ett mer individualistiskt samhälle. Gruvnäringen ansågs också vara ineffektiv och därför väntade privatisering.

Redan när Margaret Thatcher valdes till partiledare 1975 ska hon därför ha börjat planera för en konfrontation med gruvarbetarna.

Sammandrabbning
Efter valsegern 1979 började förberedelserna på allvar. Stora mängder kol lagrades i hemlighet, kraftverk ställdes om till förbränning av gas och bensin, samtidigt som lojala lastbilschaufförer rekryterades – allt för att minska NUM:s kraft vid en eventuell konflikt.

Trots det dröjde det ända till i mars 1984 innan NUM och regeringen slutligen drabbade samman:

När regeringen meddelade att fem gruvor skulle stängas bröt strejker ut i Yorkshire och Skottland. Från London svarade man med att kalla in stora mängder polis.

Ett år senare gav facket vika – hårt prövat av interna slitningar. Sammanlagt hade över 10.000 personer gripits och många av dem åtalats för olika brott, som störande av allmän ordning.

Allt mer importeras
I dag har antalet gruvarbetare reducerats till 3.000 som jobbar i en handfull gruvor. Trots att kolförbränning tillgodoser mer än en tredjedel av britternas energibehov importeras lejonparten från Kina och Ryssland.

– Allt gick så fort. Plötsligt hade vi förlorat nästan allt. Solidariteten i gruvsamhällena byttes mot individualism och våra nätverk slogs sönder, säger Keith Hartshorne, som saknar tiden före strejken då arbetarna tog hand om varandra.

Han konstaterar också att resten av samhället har genomgått en liknande förändring.

Men i lokalerna kring kolgruvan i Kellingley där han jobbar är det inte svårt att föreställa hur det såg ut när det begav sig, inte mycket har förändrats. I lamprummet intill hissen löser de fyra skiften av varandra. Sotiga och svettiga pustar arbetarna ut samtidigt som de sätter lamporna på laddning. De skrattar och skämtar med varandra innan de beger sig iväg mot duscharna. 

Impopulär
I Wakefield, som också ligger i norra Yorkshire, träffar vi Ken Capstick, redaktör för fackförbundets tidning.

Han är inte populär bland arbetarna i Kellingley eftersom han godtog ett avgångsvederlag för att lämna sin tjänst, och sedan åter börjat jobba för facket. Däremot har han en nära relation till Arthur Scargill, den kontroversielle tidigare ledaren för NUM, som ledde förbundet in i strejken. Enligt Capstick hade Storbritannien varit annorlunda i dag om NUM vunnit kampen.

– Sannolikt hade inte Margaret Thatcher kunna sitta kvar och i stället hade vi fått en ny Labourregering. Vilken inriktning den skulle ha fått är oklart – men vänsterfalangen och fackföreningarna hade haft ett större inflytande. Sen tvivlar jag på att Tony Blair hade kunnat blir premiärminister.

 

 

FAKTA / Stolt gruvfack
Storbritanniens gruvarbetare började organisera sig lokalt redan på 1700-talet. Det första nationella gruv­facket som överlevde bildades 1889.
National Union of Mineworkers (NUM) beskriver i dag sig själv som en stolt fackförening som hjälper sjuka och skadade gruvarbetare att få ersättning.
Facket har drivit fram en lag som ger tusentals kolarbetare och deras anhöriga kompensation för lidanden och dödsfall på grund av sjukdomar som bronkit och emfysem.

 

Jon Pelling

Skriv ett e-postbrev till redaktionen