Debatten förs, skenbart, med argument som handlar om rationaliteten på arbetsmarknaden. Kritiken handlar om att LAS skapar ineffektiviteter; särskilt turordningsreglerna vid uppsägningar står i fokus.

Det finns, när det gäller LAS likaväl som när det gäller andra lagar, självklart skäl att då och då pröva om reglerna är effektiva i förhållande till sitt syfte, och om förändrade yttre villkor kräver förändringar i regelverket. LAS kom till under 1970-talet och är i grunden modellerad på industrins arbetsplatser. Den stämmer förmodligen mindre väl med de helt annorlunda förhållandena inom exempelvis restaurangbranschen. Vilket i och för sig också betyder att den inte ger det avsedda skyddet för de anställda.

 

Grundfrågan
Men dagens debatt handlar, i grunden, inte om utformningen av den ena eller andra lagparagrafen. Den handlar om frågan vem som ska bestämma över anställnings- och uppsägningsvillkor: Ska arbetsgivaren ensam avgöra, eller ska det vara en förhandlingsfråga?

Hur mycket än arbetsgivarsidan anstränger sig för att klä kritiken mot LAS i ekonomiska termer, så är det kristallklart att det inte är eventuella otympligheter i bestämmelserna man vill åt. Det man vill är att återerövra makt till arbetsgivaren.

Syftet med LAS var, och är, att hindra godtyckliga avskedanden. Folk ska inte kunna sägas upp för att de kommer med kritik, för att de är fackligt aktiva, för att de måste vara hemma med sjukt barn, för att de måste genomgå en längre läkarbehandling eller börjar anses som för gamla. Och blir det fråga om neddragningar i verksamheten, så att många måste sägas upp, ska inget av de här skälen avgöra vem som får gå och vem som får stanna. Ett av skälen till att LAS kom till var, förstås, att det ingalunda var ovanligt att folk sades upp av den här sortens skäl …

Tvingande regel
LAS anger en tvingande regel: Uppsägningar ska vara sakligt grundade. Därutöver är det mesta förhandlingsbart. Lagen är, som den juridiska termen lyder, dispositiv: det går att avtala om andra regler, och lagbestämmelserna gäller bara om sådana avtal inte träffas. (Det här är, parentetiskt, inte ovanligt inom civilrätten: Köplagen, avtalslagen och skuldebrevslagen är andra exempel på dispositiva lagar. Syftet är helt enkelt att hindra att i en part ensidigt dikterar villkoren för den andra parten; lagen sätter därför upp regler som är principiellt rimliga, men ger möjlighet för parterna att avtala om annat, om det passar bättre i just den speciella situationen.)

Detta är den viktiga punkten: LAS gör anställnings- och uppsägningsvillkor till en partsfråga, en fråga där även de anställda genom sina organisationer har rätt att hävda sina synpunkter och sina intressen. Inte en fråga där de ät utlämnade till arbetsgivarens beslut.?Har man det klart för sig, inser man att LAS inte kan ersättas av åtgärder för ”omställningstrygghet”, som några socialdemokratiska kommunalpolitiker i Stockholmsregionen föreslagit. Det senare är också önskvärt. Men det är faktiskt något helt annat än frågan om avskedanden ska vara en förhandlingsfråga eller inte.

Och, kan man väl tillägga: Är det rimligt att vi ska lägga ner samhälleliga resurser på en ”omställningstrygghet” för folk som arbetsgivaren vill bli av med av inte helt rationella skäl – som ålder, småbarn eller facklig aktivitet? Och hur lätt är det att få nytt jobb om man har den sortens avslutad anställning bakom sig?

Spelregler
LAS handlar, i det perspektivet, om mycket mer än det som oftast dominerar debatten, hanteringen av personalneddragningar och turordningen. Att vi har spelregler, som säger att folk inte godtyckligt kan sägas upp, skapar ett annat arbetsklimat än det vi skulle ha om det faktum att någon blev sjuk, eller fick barn, eller helt enkelt fyllde 55, kunde innebära att man blev utbytt någon utan dessa funktionsbrister. Ingen anställd tjänar på att den sortens osäkerheter ökar, och därmed det tryck som kan sättas på de anställda.

LAS är och förblir en fråga om vem som ska bestämma. Det framgår med nästan överdriven tydlighet av just Företagarnas kampanj. De vill ha bort LAS för att reglerna är för stelbenta. Men de avvisar påpekandet att reglerna går att avtala bort – eftersom det förutsätter kollektivavtal, och det vill de inte ha.

Alltså: Varken lag eller avtal, utan bestämma själv. Men det är en orimlighet. Förhållandena i arbetslivet är en tvåpartfråga. För att få den ordning och reda som både ekonomi och rättsäkerhet kräver behövs vissa övergripande spelregler. De kan skapas genom lagar eller genom avtal, eller genom en kombination av båda. Avtal är oftast bättre, om än med lagstiftning som grund, eftersom avtal medger en smidigare anpassning till omständigheterna i varje enskilt fall.

Oattraktivt alternativ
Vilket förmodligen är skälet till att moderatledningen slår vakt om kollektivavtal och den arbetsrättslagstiftning som utgår från kollektivavtalen. De inser att alternativet är en lagstiftning, som de helst inte vill ta ansvar för.

Att de sedan på olika sätt försöker underminera den fackliga styrka, som gör att kollektivavtalen verkligen slår vakt om de anställdas intressen, är en annan historia. ??

 

Anne-Marie Lindgren

utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja