Hur kan man ha så olika syn på de grundläggande mänskliga rättigheterna i Norden?

Jag kan bara konstatera att arbetarrörelsen/facket i Sverige och Finland har helt olika syn på hur man borde respektera de nationella minoriteternas rättigheter.  

En bättre samarbete mellan FFC och LO skulle kunna vara lösningen.

Europarådets konventioner säger bland annat: ”Parterna är medvetna om att skydd och främjande av landsdels- eller minoritetsspråk i olika länder och regioner i Europa utgör ett viktigt bidrag till uppbyggandet av ett Europa som vilar på demokratiska principer.”

Kongressbeslutet i maj 2008 innebär att IF Metall anser sig kunna stå över Europarådets konventioner, som Sverige har undertecknat, när det gäller finska språket och den sverigefinska minoriteten.

I Finland när det gäller den svenskspråkiga minoriteten tar LO (FFC) på sig samordningsansvaret för den svenskspråkiga informationen inom fackföreningsrörelsen.

För FFC:s nya ordförande Lauri Lyly är det en självklarhet och en odiskutabel rättighet att de drygt 40 000 finlandssvenska medlemmarna i FFC-förbunden ska få medlemsservice på sitt eget språk.

Så här säger han till fackföreningstidningenLöntagaren: Kiljavainstitutet ska erbjuda kurser på svenska då förbunden inte ensamma får ihop deltagare till utbildning”.

Den svenskspråkiga minoriteten i Finland omfattar cirka 300.000 personer.

I Sverige har 675.000 finsk bakgrund, enligt SCB (2009).  

För bättre samsyn och bättre samarbete.

Tarmo Ahonen