Vårens havererade förhandlingar om ett nytt huvudavtal har stängt förhandlingsvägen mellan fack och arbetsgivare. Motsättningarna och tonläget har skärpts inför avtalsrörelsen 2010. Men sommarens överraskande fackliga utspel – att förhandla in las i kollektivavtalen – kan bryta dödläget.

 

 

Arbetsmarknaden hösten 2009 påminner en del om våren 1996.

Då liksom nu var relationerna på arbetsmarknaden frostiga. Motsättningarna inom framför allt industrin var djupa och en serie avtalsrörelser hade kantats av varsel om konflikt och ibland av konflikt.

I det skedet beslöt fackförbunden inom industrin att söka en ny väg framåt för att bryta mönstret. Utspelet, som skedde i form av en debattartikel, kom mycket överraskande för alla. Inte minst för arbetsgivarna.

Utsträckt hand
Den utsträckta handen, offerten att pröva om det fanns ett alternativ till motsättningarna, kunde inte viftas bort. Knappt ett år senare kunde därför fack och arbetsgivare stoltsera med industriavtalet.

Både fack och arbetsgivare såg betydande fördelar med uppgörelsen utan att ha fått gehör för samtliga sina hjärtefrågor. Och det viktigaste var sannolikt inte avtalet om en förhandlingsordning – det som i dag är mest känt – utan det gemensamma dokument där parterna unisont betonar industrins avgörande betydelse, sin samsyn på utbildning, energiförsörjning och en rad andra frågor.

Enigheten skapade dessutom en stark ställning för både fack och arbetsgivare på flera arenor. Visavi politiken vägde deras röst tyngre än tidigare och inom respektive huvudorganisation, Svenskt Näringsliv och LO, TCO och Saco, blev industriavtalets parter en inflytelserik gruppering.

Stabilt
Att överenskommelsen har haft stor betydelse för stabiliteten i lönebildningen sedan 1997 råder det ingen tvekan om. Det bevisar den understundom intensiva kritiken av både avtalet och de organisationer som bär uppgörelsen. Om avtalet varit betydelselöst hade naturligtvis ingen brytt sig om att kritisera detsamma.

Nu, hösten 2009, minner dödläget eller låsningen mellan huvudorganisationerna om industrisituationen 1996. De tidigare så hoppfulla tongångarna om nya spelregler på arbetsmarknaden, manifesterade i ett nytt huvudavtal, har störtat samman och ersatts av hårda ord och hätska utfall. Sommarens seminarier i Almedalen visade tydligt att läget skärpts avsevärt, tonen blivit fränare – och något samförstånd eller samsyn kan inte skönjas.

Avtalsrörelsen 2009 förefaller därför förberedas och inledas i ett tuffare klimat mellan parterna än tidigare. Lägg till en ytterligt besvärlig konjunktursituation – och förutsättningarna är långt ifrån de bästa för vinterns rekordstora avtalsrörelse.

Besvikelse
Inom facken är besvikelsen betydande efter 18 månaders fruktlösa försök att enas med arbetsgivarna. Det uteblivna huvudavtalet utgör därför ett viktigt vägskäl för fackföreningsrörelsen:

Är möjligheten till centralt avtalat samförstånd kring regler vid löneförhandlingar, anställningsformer, stöd vid omställning uttömd för överskådlig tid? Eller finns möjlighet att upprepa 1996 års konststycke och hitta en ny väg framåt?

Att ett utspel från fackligt håll skulle överraska motparten hösten 2009 i lika hög grad som industrifackens utspel 1996 är det ingen tvekan om. Men den avgörande frågan är vad som ska rymmas i inviten. Att bara vilja börja om eller fortsätta är troligen meningslöst. Det krävs nytänkande. Och en framtida uppgörelse måste innebära att båda sidor får någon eller några hjärtefrågor reglerade. Allt annat är otänkbart.

Politisering
Om förhandlingsvägen förblir oprövad eller stängd väntar konfrontation och strid på arbetsmarknaden i större utsträckning än tidigare. Det kan på sikt innebära en mer politiserad arbetsmarknad med risk för tvära kast vart fjärde år då den politiska majoriteten kan skifta.

Just armbågslucka till regering och riksdag är en viktig del av en arbetsmarknadsmodell där parterna tar ansvaret för sina mellanhavanden. Lagstiftningen på 1970-talet åberopas än i dag från arbetsgivarhåll som ett allvarligt brott mot den svenska modellen med fria och självständiga parter.

Att därför låta politiken, medvetet eller som ett utslag av egen oförmåga, få ett ökat inflytande över svensk arbetsmarknad innebär ett tydligt steg mot en helt ny ordning där avtal ersätts med lagstiftning.

Utspel
Men om nu parallellen mellan 1996 och 2009 är riktig finns det utrymme för överraskningar också i år. Det utspel som LO och PTK gjorde i somras under politikerveckan i Almedalen kan vara en sådan väg:

LO:s avtalssekreterare Per Bard och PTK:s avgående förhandlingschef Lars-Bonny Ramstedt föreslog då att lagen om anställningsskydd skulle införlivas i kollektivavtalen. Just oenigheten kring las har av arbetsgivarsidan framhållits som huvudskälet till de avbrutna förhandlingarna om ett nytt huvudavtal.

Om parterna på ett stort avtalsområde skulle lyckas med det som huvudorganisationerna misslyckades med skapas förutsättningar för andra – och på sikt hela arbetsmarknaden – att reglera anställningsskyddet i kollektivavtalen.

Klåfingrighet
Enbart försöket att förhandla fram en lösning skulle också visa politiken – regering och riksdag – att beredvilligheten att reglera mellanhavanden på arbetsmarknaden fortsatt är obruten, åtminstone på den fackliga sidan. Kanske kan det få de mest klåfingriga politiker att hålla fingrarna borta.

Tiotusenkronorsfrågan i den fackliga världen är i nuläget om det finns någon organisation som vill eller orkar axla ansvaret att gå först och försöka nå en avtalad lösning när det gäller las. I dagsläget förefaller det svårt att hitta en frivillig.