Fredrik Reinfeldt vill ytterligare öka på jobbskatteavdraget, dvs. sänka skatten ännu mer för dem som har förvärvsarbete. Och med det ytterligare öka skattegapet till pensionärerna.

 

 

Om nu Reinfeldt lagom till valet vill dra på sig ännu mer vrede från den stora gruppen pensionärer än den som redan jäser över de orättvisor jobbskatteavdraget innebär, det må vara hans sak. Men när han motiverar skattesänkningen med att ”det skapar fler jobb”, och till och med hävdar att skattesänkningar är det mest effektiva sättet att skapa fler jobb, då finns det klara skäl att undra var den ekonomiska rationaliteten har tagit vägen.

Skattesänkningar är, till att börja med, en mycket osäker väg att öka den konsumtionsefterfrågan som leder till fler jobb. Pengar kan sparas, användas till inköp av importvaror, till utlandsresor eller till en större bostad. Eller till att betala de höjda avgifter – exempelvis till a-kassan – som blir följden, när skattefinansieringen minskar. I ingetdera fallet blir det fler jobb i Sverige.

Flyttar runt jobb
Skattesänkningar kan dessutom innebära att jobb försvinner – nämligen om kommuner och landsting måste dra ner på personal när inkomsterna minskar.
Visst, ROT-avdraget på skatten har ökat efterfrågan på hantverksjobb. Å andra sidan innebär dagens otillräckliga skatteinkomster att kommuner och landsting minskar antalet anställda. Man skapar helt enkelt inte fler jobb totalt sett av att flytta konsumtion från en sektor till en annan – man bara fördelar om dem. Och då är väl den intressanta frågan vilka jobb som är mest angelägna att använda skattepolitiken för att främja. Personligen tycker jag att jobb i sjukvården är viktigare än jobb med att bygga om villakök.

Men OM man nu ska använda sig av konsumtionsstimulanser till hushållen för att hålla uppe efterfrågan – då ska man rikta dem till de grupper som har de lägsta inkomsterna. För där är sannolikheten störst att pengarna används till konsumtion på hemmamarknaden, inte till sparande eller utlandsresor. Som mer gynnade grupper tenderar att använda sina ekonomiska tillskott till.

Men i Sverige just nu är det alltså det rakt motsatta som håller på att hända. Moderaterna vill sänka skatterna för dem som har den mest stabila ekonomin, det vill säga de som har jobb. Samtidigt som ett antal andra mekanismer i ekonomin minskar köpkraften hos stora grupper med sämre ekonomisk bas.

Bromsen slår till
Nästa år slår bromsen i pensionssystemet till. Balanseringen av pensionssystemet betyder att inkomstpensionen minskar, i de flesta ”vanliga” pensionslägen med flera hundra kronor i månaden. Sänkningen av prisbasbeloppet betyder samtidigt att garantipensionen minskar, och denna nedräkning slår också ut i form av sänkta studiemedel, sänkt sjukpenning, och så vidare. Mitt i en djup lågkonjunktur drar man alltså in ett inte obetydligt köpkraftsunderlag från grupper, där indragningen med mycket stor sannolikhet slår ut direkt i form av minskad konsumtion. Som stabiliseringspolitik måste det karakteriseras som milt talat märkligt; destabiliseringspolitik verkar vara mer träffande som beskrivning.

Och från fördelningspolitiska utgångspunkter – ja, att dra in köpkraft från ekonomiskt pressade grupper därför att landets ekonomiska utveckling är för svag, samtidigt som man planerar att sänka skatterna för betydligt bättre ställda grupper i syfte att bekämpa samma svaga utveckling, det är groteskt. Finns det pengar i statsbudgeten att lägga ut på konsumtionsstimulanser, ja, då borde användas för att kompensera pensionärer och studenter för de olika bromsar som de snart kommer att utsättas för.

Ideologiska motiv
Att begreppet ”fördelningspolitik” inte finns i den moderata ordboken är dock ingenting nytt. Och vad gäller den ekonomiska rationaliteten är det uppenbart att den alltid filtreras genom det moderaterna önskar sig rent ideologiskt.

För den här skattesänkningen har ideologiska motiveringar. Reinfeldt säger det själv; det handlar om att öka friheten.

För att svara med den klassiska frågan: Frihet för vem? Och till vad?

Det första jobbskatteavdraget finansierades i praktiken delvis med den höjda a-kasseavgiften. Det innebar för många med låga inkomster – som inte fick så mycket med av skattesänkningen – den stora friheten att inte kunna vara med i a-kassan. Det kärva ekonomiska läget i kommuner och landsting innebär för många friheten att få stå längre tid i operationskön, eller friheten att inte ha så många vuxna på barnens förskola. Frågan är om det uppvägs av några hundra kronor mer i månaden för privat konsumtion.

Skatt kan ge frihet
Litet mer pengar för ”eget” bruk ger alltså ingen ökad frihet, om de motverkas av andra kostnadsökningar, eller av försämringar i sådant som man inte har egna resurser att skaffa sig. Skattepengar som används för att säkra kvalitet och tillgänglighet i tjänster som vård och skola, eller till skydd för försörjningen om och när sjukdom och arbetslöshet drabbar ökar den enskildes frihetsgrader – den frihet, nämligen, som ligger i att inte av ekonomiska skäl tvingas avstå från vård eller utbildning, och friheten i att kunna behålla sin bostad även om man drabbas av cancer och måste sjukskrivas.

Och det är så debatten mot moderaterna skattepolitik måste föras. Vad är det rimligt att vi betalar gemensamt över skatten – för vår egen skull, för solidariteten med andra som är i sämre situation än vi, och för samhällets?

För det hör ju också till saken, att en del av det skatterna betalar bidrar till ett bättre samhälle –och det är en vinst för alla, oavsett hur mycket ”nytta” vi för tillfället har av skatterna rent individuellt.

Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
Skicka ett e-postmeddelande till ledarredaktionen