När han var 14 år och promenerade Kungsgatan upp på femtiotalet vände sig folk om och tittade. Sven Almgren var en superkändis.

I dag när vi går Drottninggatan fram får han vara ifred från människor som pekar och kommenterar. Det tycker han är skönt.

– Jag trivdes aldrig med att bli igenkänd. Jag fick höra att jag var en mallig jävel som inte morsade. Men det var inte sant. Det steg mig aldrig åt huvudet.

Sven Almgren, 65 år i dag, har gjort en något ovanlig livsresa: från barnfilmstjärna till damfrisör till ombudsman.

Det var hans gudmor som skickade in en bild på honom när Artfilm sökte barn till en film. Tio år gammal debuterade han 1954 som Gunne i filmen Vägen genom Skå – en dramatisering av den tidens ungdomsproblem.

– Jag hade aldrig några problem med att agera, att kliva in och ur en roll.

Beundrarbrev
På den tiden fanns ingen tv och efter att Sven Almgren varit med i filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker om Rasmus och mästerdetektiven Blomkvist blev han känd, mycket känd.

– Jag fick beundrarbrev, säckvis med beundrarbrev. En gång i veckan satt jag och signerade foton som skickades till dem som skrivit.
 

 
Sven Almgren i filmen Enslingen i blåsväder från 1959. Foto: Scanpix  
   

14 år gammal fick han åka till Afrika i tre månader för att spela in filmen Kamerasafari, han flög med propellerplan och bodde i tält, såg Kilimanjaro och Zanzibar.

Hemma i Stockholm igen spelade han i filmen Swing it, fröken och lärde känna Alice Babs och Stig Järrel. Och Erik ”Bullen” Berglund – den matglade skådespelaren som gett namn till den konserverade pilsnerkorven. Honom tyckte han mycket om.

– Bullen var en lite udda farbror. Han var snäll och frågade mig om jag hade fått nått att äta och hade med sig smörgåsar med prickig korv som han gav mig.

Tröttnade
Sven Almgren växte upp i Kristineberg i Stockholm. Pappan arbetade i fiskaffär. När han var 16 och slutade skolan ville Riksteatern ha honom med på turné.

Men efter tio, tolv filmer och ett stort antal radioserier hade han fått nog.

– Jag har fem systrar. En av dem var damfrisörska och hon tyckte att jag skulle passa som det. Så jag började som elev och trivdes med jobbet. Det var ovanligt på den tiden att killar blev damfrisörer.

Fackligt engagemang
Efter fyra år som elev fick han sitt gesällbrev och anställning på NK:s salong. Han trivdes med yrket och det fackliga engagemanget hade han med sig hemifrån.

– Farsan sa: Hörrö Sven, när du ska ut och jobba ska du vara med i facket och inte bara gå och gnälla.

Frisörer tjänade dåligt och allra sämst damfrisörer. På den tiden hette det Frisörarbetareförbundet och ordförande var en herrfrisör från Borås.

Eftersom Sven Almgren tyckte att facket saknade stuns ringde han förbundet och bad att få anordna studiecirklar.

Det kom en åtta, nio intresserade tjejer som han bland annat åkte på studiebesök med till en öppen fångvårdsanstalt. En dag ringde förbundet och undrade om han ville bli ombudsman. Vad gör en sådan? frågade han. Det du gör nu, fick han till svar.

– På den tiden var flygvärdinna och frisör mycket populära yrken. Det var också då som detta med att hyra stol satte igång. Många gav sig in i på saker de inte hade en aning om. Jag såg som min uppgift att medvetandegöra, säger Sven Almgren.

Missuppfattad lag
Medvetandegörande är ett ord han använder flera gånger under intervjun.

Och det kan handla om allt från att lära unga i frisörbranschen hur man sköter räkenskaperna till cirklar i fackets historia. Eller hur mbl fungerar när lagen sjösattes på 1970-talet.

– Det missuppfattades i början. En gång var det en salongsägare som ringde mig och berättade att han tänkte måla om personalrummet i ljusblått. Får jag göra det, frågade han. Men herregud, du får måla i vilken jävla färg du vill!

Senare arbetade han som lärare i facklig fortbildning inom ABF och på Birkagårdens folkhögskola.

– För 20 år sedan kände man hur vinden vände. Saf var skickligt. Arbetsgivarna kunde medvetandegöra, men inte på det sätt vi ville.

Ideellt arbete
Som pensionär jobbar han numera, tillsammans med tre andra äldre, mer eller mindre ideellt för IF Metall.

Förbundet betalar bensinen och han åker runt i länet och söker upp stora och små arbetsplatser som saknar kollektivavtal.

Sedan ett bra tag tillbaka kämpar han på med en kemtvätt som har en anställd.

Ägaren förstår inte varför han ska skriva på och Sven Almgren har varit hos honom flera gånger.

– Det är en invandrarkille. Lugnt och metodiskt lägger jag fram saken för honom, försöker medvetandegöra honom om varför han ska teckna avtal. Jag ska dit igen nästa vecka.

Lennart Lundquist

Skriv ett e-postmeddelande till redaktionen