Mellan november 2006 och november 2007 fick 876.000 personer i Sverige nytt jobb. Mest var det redan förvärvsarbetande – 518.000 – som bytte jobb. Av de 358.000 nytillträdande kom 147.000 direkt från utbildning, 5.000 från värnpliktstjänstgöring och 14.000 från föräldraledighet.

 

70.000 kom från arbetslöshet/arbetsmarknadspolitiska program. Bara ?16.000 kom från långtidssjukskrivning och 10.000 från sjuk- och aktivitetsersättning (alltså förtidspension). Samtidigt försvann 57.000 till lång sjukskrivning eller sjuk- och aktivitetsersättning – det vill säga mer än dubbelt så många som ”kom tillbaka”.

Siffrorna finns i den tredje av TCO:s rapporter  i serien ”Jakten på superarbetskraften”, som just presenterats. Som, återigen, visar hur svårt det faktiskt är för långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Även i en intensiv högkonjunktur hamnar de långt bak i kön till de nya jobben.

Begränsad framgång
Regeringens åtgärder för att minska långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivningar riktas primärt mot de enskilda individerna, med hårdare krav och sänkta ersättningar som kärnpunkt.

Politiken har haft mycket begränsad framgång.

• Som Arbetsförmedlingens statistik hela tiden visat har långtidsarbetslösheten, högkonjunkturen till trots, bara minskat marginellt: merparten av de arbetslösa som fått jobb har haft en relativt kort period av arbetslöshet bakom sig.

• Försäkringskassan har nyligen avrapporterat det så kallade Pila-projektet, som handlat om att i samarbete med Arbetsförmedlingen förstärka insatserna för långtidssjukskrivna och personer med sjuk- och aktivitetsersättning: 70 procent av dem som ingick i projektet kunde avföras direkt, eftersom de bedömdes sakna arbetspotential. 20 procent var inte aktuella för extra insatser; en del fanns antingen redan i pågående eller planerade åtgärder, andra lämnade försäkringen därför att de pensionerats, utförsäkrats eller blivit friska. Återstod 10 procent, som bedömdes ha sådan arbetsförmåga att det var meningsfullt med förstärkta insatser.

Ännu mer nedslående
Dessa siffror visar i sig själva det ihåliga i föreställningen om att långtidssjukskrivna och förtidspensionerade ”egentligen” kan arbeta, och att det går att återföra en hög andel av dem i arbete. Men resultatet av projektet är faktiskt ännu mer nedslående än vad den 70-procentiga bortsorteringen visar. För av den grupp sjukskrivna, som bedömdes vara möjlig att rehabilitera – och den var alltså inte så stor ens från början – hade nästan hälften fått sjuk- eller aktivitetsersättning (förtidspension) ett halvår efter det att projektet med ”förstärkta insatser” avslutats.
Och bara en fjärdedel hade lämnat sjukförsäkringen.

Man kan naturligtvis fråga sig om Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen arbetat med problemen på fel sätt – det finns kritiska röster på den punkten. Men det TCO:s tre rapporter alla visar är frågan om de långtidssjukskrivnas och långtidsarbetslösas väg tillbaka till arbete långt ifrån handlar bara om de enskilda individerna. Det är i hög grad en fråga om arbetslivets villkor och arbetsgivarnas attityder.

Utsortering
Enligt studien är bara sju procent av arbetsgivarna positiva till att anställa långtidssjukskrivna. Tolv procent ser positivt på att anställa långtidsarbetslösa. Långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna är de grupper, som ses med den största skepsisen bland arbetsgivarna. Därnäst kommer personer över 55 år.

Invandrare, och småbarnsföräldrar, som ofta nämns som diskriminerade grupper, möter betydligt mindre misstro; 41 procent är positiva till att anställa icke-europeiska invandrare, 43 procent till småbarnsmammor.

Det vi ser i siffrorna – TCO:s, Arbetsförmedlingens, Försäkringskassans – är en stadigt pågående utsortering ur arbetslivet av arbetskraft med problem. Det har inte att göra med ”för generösa” välfärdssystem eller med individens vilja att arbeta, utan med villkoren i arbetslivet, som gör arbetsgivare misstänksamma mot alla som kan misstänkas inte kunna prestera på topp.

Av det följer att man inte heller löser problemet genom försämringar i välfärdssystemen eller hårdare press på de sjuka och arbetslösa.

Dubbel uppgift
Men vad är då lösningen?

Socialdemokratins svar handlar mycket om utbildning. Eftersom lågutbildade är överrepresenterade både i gruppen långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösa, och eftersom arbetslivet ställer växande krav på just utbildning, så är det självklart en del av svaret.

Men knappast hela svaret. Ett oroande faktum är att man i Norge, som till skillnad från Sverige och Danmark satsat på åtgärder för att stärka ”långtidarnas” kompetens och arbetskapacitet, ändå gjort samma upptäckt: Det är svårare än man trodde att få tillbaka fler i arbete. Motståndet från arbetsgivarna är stort.

Uppgiften är därför dubbel. En är att på olika sätt stärka den enskildes möjligheter att återgå i arbete – och där finns mycket att förbättra. Men även så kommer människor att ha olika arbetskapacitet. Det är ohållbart med ett arbetsliv, som bara har plats för dem som presterar över hundra procent. Därför krävs åtgärder för att också de med litet lägre arbetsförmåga än hundra procent ska passas in i arbetskedjan. Här finns också en del att göra.

Nya villkor
Men realistiskt måste man konstatera att med dagens krav så kommer en del personers kapacitet ändå inte att räcka fullt ut.

Att hänvisa dem till en knapp försörjning via socialförsäkringarna är ingen tilltalande lösning, allra minst om det ska kombineras med dagens ofta kränkande kontroll– och ”aktiverings”metoder.

Så för att citera TCO-rapporten: ”För dem som inte klarar av de allt hårdare kraven på arbetsmarknaden måste en alternativ arbetsmarknad, med acceptabla anställnings- och lönevillkor, skapas.”

Anne-Marie Lindgren
Utredningschef vid Arbetarrörelsens tankesmedja

Skriv ett e-postmeddelande till debattredaktören