Högern tävlar om vem som är mest konservativ
Kommunerna borde använda de pengar som i dag satsas på kultur och fritid till att täcka de underskott som den ekonomiska krisen skapar. Det föreslog Thomas Idergard, Timbroanställd och gammal ordförande i Moderata ungdomsförbundet, på DN debatt i förra veckan.
Det är svårt att ta förslaget på allvar. Snarare känns det som ett uttryck för nyliberalismens totala kollaps, att klassiska MUF-hjärtefrågor från 1990-talet är det mest kreativa som dyker upp hos Timbro nuförtiden. Att skattepengar användes för att stödja ”konstig” kultur som minsann ”ingen” ville ha, istället för att låta marknaden styra kulturutbudet, var det ständiga paradexemplet på välfärdsstatens kränkningar enligt högerungdomar när jag gick i gymnasiet. Om det hade funnits en nyliberal idédebatt värd namnet idag, hade gymnasieretorik knappast varit det enda som synts av den.
Nej, inom den svenska högern tycks både nyliberalism och – tyvärr – mer sympatisk liberalism ha fått lämna plats för en tävlan i konservatism. Åtminstone är det helt tydligt i retoriken. Segregerande disciplinskola och hårda tag mot arbetslösa och sjuka är bara några välkända exempel från allianspartiernas repertoar.
Veta hut
Det handlar inte längre om att var och en ska få klara sig själv bäst de kan, utan om att var och en ska veta sin plats och göra sin plikt. Man ska inte (bara) tvingas ta ett uselt jobb för att man behöver pengar och saknar andra utvägar, utan för att det är skamligt att inte jobba. Och så vidare.
Den här konservativa tävlingen leder förstås till ett svårt läge för Kristdemokraterna, som tidigare har varit rätt ensamma om en öppet konservativ framtoning bland de svenska partierna. En väntad reaktion hade varit att fortsätta satsa på en ”snäll” konservatism, som handlar om att man bör ta hand om och uppfostra dem som inte ”sköter sig”, men absolut inte förändra några underliggande samhällsproblem.
Populism
Men i stället har Göran Hägglund under sommaren kommit ut som en ohämmad och ganska aggressiv konservativ populist. På KD:s riksting i juni lanserade han termen ”verklighetens folk” för dem som partiet anser sig företräda. I Almedalen i juli vidareutvecklade han sitt försvar för det ”normala” och sitt förakt för dem som ifrågasätter det. De sistnämnda är enligt Hägglund en klåfingrig vänsterelit, bestående av bland annat genuspedagoger och teaterregissörer (!), som med sina ”performancevrål” vill hindra vanligt folk från att leva efter eget huvud.
Det löper en ideologisk linje mellan Idergards utspel och Hägglunds påhitt om verklighetens folk – och det är rädslan för sådant som utmanar det vedertagna, något som inte sällan kommer ur en levande kultur- och fritidssektor. Och trots stora skillnader är det just det som nyliberalism och konservatism har gemensamt: försvaret av rådande maktförhållanden.
Hanna Pettersson