”Skyddsombudet kan ha rätt till skadestånd”
Det bör snarast prövas om åklagaren ägnat sig åt obefogat åtal och om tingsrätten gjort sig skyldig till domvilla, skriver Hans Olof Wiklund.
I augusti 2005 höll byggföretaget Peab på med va-arbeten vid Tegs kyrka i Umeå. Vid grävning för en avloppsledning inträffade ett ras ner i rörgraven.
Arbetsmiljöverket konstaterade bland annat att det brustit i riskbedömning, och att schaktningen utförts med för brant släntlutning, och begärde åtalsprövning.
När kammaråklagare Kjell Janneson så i december förra året väckte åtal (åklagarkammaren i Umeå, stämningsansökan, ärende 701A-3992-05) blev uppståndelsen stor. Åklagaren jämställde nämligen skyddsombudets och platschefens/arbetsgivarens ansvar, och åtalade bägge med identiska gärningsbeskrivningar. Skyddsombudet hade, enligt åklagaren, i egenskap av skyddsombud ”uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som enligt arbetsmiljölagen ålegat honom till förebyggande av olycksfall, genom att vid schaktningsarbete inte vidta de åtgärder som behövdes för att förebygga att arbetstagare skulle skadas genom ras”.
Oroande domskäl
Uppståndelsen, och förvirringen, blev inte mindre när domen kom i början av juni (Umeå tingsrätt, mål nr B 2683-08).
Tingsrätten friar visserligen de båda åtalade eftersom den oaktsamhet de gjort sig skyldiga till inte var grov. Men domskälen beträffande skyddsombudet har vållat stor oro hos andra skyddsombud, bland LO-förbunden och även inom Arbetsmiljöverket.
Tingsrätten konstaterar nämligen, utan någon närmare prövning av åklagarens påståenden: ”Lagtextens ordalydelse utesluter inte att ett skyddsombud kan hållas straffrättsligt ansvarig, om än ett sådant ansvar säkert är ovanligt. Vanligtvis läggs skyddsansvaret på arbetsgivaren själv, företagsledningen eller någon anställd med delegerat ansvar, till exempel en platschef.”
Rätt blir plikt
Tingsrätten ger sig sedan på att pröva det som åklagaren lagt skyddsombudet till last; att han inte sett till att schaktningen utförts med tillräcklig släntlutning. Och man finner att ”han har varit oaktsam genom att inte vaka över skyddet mot olycksfall på arbetet. Om han uppmärksammat jordförändringen har han kunnat verka för att schaktning utförts med tillräcklig släntlutning”.
Däremot anser inte tingsrätten att han av grov oaktsamhet utsatt arbetskamraten för livsfara eller fara för svår kroppsskada, och därför ogillas åtalet.
I det aktuella fallet gällde åtalet framkallande av fara för annan. Hade åtalet gällt vållande till kroppsskada eller vållande av annans död så hade det för fällande dom kunnat räcka med den oaktsamhet tingsrätten anser skyddsombudet gjort sig skyldig till.
Rätten att stoppa ett farligt arbete är skyddsombudets yttersta maktmedel för att skydda sig själv och/eller de arbetskamrater som valt honom eller henne.
Åklagaren, och därefter tingsrätten, omvandlar denna skyddsombudets rätt att stoppa ett farligt arbete, till en med straffansvar förenad plikt att göra det.
Utan lagligt stöd
De lyfter likaså in skyddsombudet, som enligt 6 kap 16§ arbetsmiljölagen omfattas av lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, i arbetsgivarsfären. De gör det genom att ge honom del i arbetsgivarens hävdvunna arbetsledningsrätt och det i lag fastlagda skyddsansvaret.
Det finns inget lagligt stöd för detta. Är det något som är dokumenterat i ett stort antal arbetsmiljömål så är det just skyddsansvarets exklusivitet, hur det (och den därmed sammanhängande undersökningsplikten) är förbehållet arbetsgivaren.
Åklagarens gärningsbeskrivning utgår i sin helhet från att skyddsombudet i egenskap av skyddsombud har ett straffbart skyddsansvar. Problemet är bara att det inte finns något sådant skyddsansvar. Såväl åtalet som tingsrättens prövning saknar därmed laglig grund. De bryter mot den grundläggande så kallade legalitetsprincipen, som enkelt uttryckt innebär att finns det ingen lag så finns det heller inget brott.
Arbetsmiljöverket (som för första gången någonsin kommenterat en enskild dom) slår tveklöst fast: Arbetsmiljölagen ger inget stöd för att lägga ett straffrättsligt ansvar på ett skyddsombud.
Något sådant stöd finns heller inte i lagens förarbeten (Arbetsmiljöutredningen delbetänkande SOU 1972:86 och slutbetänkande SOU 1976:1, regeringens proposition 1973:30 med ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och proposition 1976/77:149 om arbetsmiljölag). Skälet är enkelt; lagstiftaren har aldrig avsett att lägga ett straffrättsligt ansvar på skyddsombud.
Domskäl kan inte överklagas
I det aktuella Umeåfallet har dock åklagare och tingsrätt de facto lagt lika stort skyddsansvar på skyddsombudet som på arbetsgivaren. Även om skyddsombudet frias, så befinns han ändå skyldig till brott. Bara det att brottet inte är tillräckligt allvarligt för att straffas.
Åklagaren har inte överklagat skyddsombudets friande dom. Och som framgick av den så kallade styckmordsrättegången så kan inte en åtalad överklaga domskäl eller få en friande dom prövad i högre instans.
Det finns dock en stor och viktig skillnad mellan dessa bägge mål – styckmordsrättegången stod på laglig grund (ingen får stycka eller mörda någon) vilket inte skyddsombudsmålet gör.
Därför bör det snarast prövas om inte åklagaren ägnat sig åt obefogat åtal (vilket kan ge böter eller fängelse upp till sex månader). På motsvarande sätt bör det prövas om tingsrätten gjort sig skyldig till domvilla. Det skulle kunna undanröja domen i sin helhet för skyddsombudet.
Det skulle också öppna för skadestånd till skyddsombudet för det psykiska lidande och den skada staten genom hela denna sorgliga rättsprocess åsamkat honom.
Hans Olof Wiklund
Redaktör Tema Arbetsmiljö
