Försäljningen av Folkets hus dotterbolag, Stockholm City Conference Centre, vid Norra bantorget berör inte den arbetarkonst som sitter på väggarna.
–Men den är bara toppen på ett isberg, säger Lars Ilshammar, chef för Arbetarrörelsens arkiv.
 

 

Albert Amelins målning ’Storstrejken 1909’ i Folkets hus.

Foto: Dan Hansson

  
   

När Folkets hus dotterbolag Stockholm City Conference Centre nu säljs för att ingå i Baldakinengruppens konferenssatsning berörs inte den arbetarkonst som sitter på väggarna, bland annat de stora målningarna av Amelin och Sven x:et Erixson.

En stor debatt blossade upp härom året när ett beslut togs att de två stora målningarna skulle tas ner. De hänger dock fortfarande kvar bakom sina skynken, men kan dras bort på begäran av kunden.

–Konsten ingår inte i affären på något sätt, utan den ägs av moderbolaget, aktiebolaget Folkets hus. Det är bara själva konferensdriften som är såld, säger Jan Kristiansson, tidigare VD för Stockholm City Conference Centre och numera VD för Folkets hus.

I tryggt förvar
Arbetarkonst finns också i en arkivlokal och vid Norra Latin bredvid Folkets hus, som också ingår i Stockholm Conference Center.

–Även om man kan beklaga att konsten gått det ödet till mötes så är den ändå under betryggande kontroll. Den kommer inte hamna på omvägar eller glömmas bort. Problemet är att det finns liknade ställen på tusentals platser i landet, säger Lars Ilshammar.

Han ser med oro på den fortgående utvecklingen när det gäller arbetarkonsten. Trenden går, enligt honom, mot att det skapas allt fler sterila konferenslokaler och mötesplatser och att arbetarkonsten plockas ner.

–Det viktiga är att folkrörelserna och arbetarrörelsen tar ansvar för konsten och känner glädje och stolthet över den. Ingen som besöker slottet kräver att slippa få se bilder på kungen. Men arbetarrörelsen har en märklig skämsyn. Man känner hur arbetarrörelsen hukar  i dagens samhälle, säger  Lars Ilshammar.

Central lösning
Han skulle i likhet med Jan Kristiansson helst se någon sorts central lösning på problemet. Kanske att flera institutioner går ihop och tar ansvar för den arbetarkonst som i dag finns utspridd på tusentals platser i landet.

– Vi har inte muskler att själva göra det. Det vore dåraktigt av oss att ta på oss ännu en uppgift. Det måste i så fall tillföras pengar till oss eller lösas på annat separat vis. Ingen ville ta i det när vi tog upp frågan tidigare. Det visade sig att intresset mest fanns på det retoriska planet, säger Lars Ilshammar.