För några år sedan lanserade Teknikföretagen sin idé om öppningsklausuler under ett seminarium i Almedalen. I dag utvecklade samma arbetsgivarorganisation sitt tema med en rapport ”No size fits all”.

Ordet öppningsklausuler nämns inte, men innebörden är densamma. Arbetsgivarna vill att riksavtalen ska innehålla öppningar för lokal anpassning både vad gäller löner och allmänna anställningsvillkor

Visserligen understryker Teknikarbetsgivarna att de vill fortsätta att träffa rikstäckande kollektivavtal med ett materiellt innehåll – arbetsfredens pris. Men därutöver ska lokal frihet råda på alla områden.

Nu liksom förra gången är mottagandet minst sagt svalt från de fackliga motparterna IF Metall och Unionen. Intresset för att tillmötesgå arbetsgivarna med ytterligare ett steg mot lokal lönebildning avvisas.

– De centrala avtalen ska också i fortsättningen reglera en minsta löneökning, säger IF Metalls avtalssekreterare, Veli-Pekka Säikkälä. I övrigt innehåller våra avtal redan i dag utrymme för lokala löneökningar och fördelning av lönerna.

Egennytta
Måltavlan för den nya rapport som Teknikarbetsgivarna presenterade riktade sig sannolikt inte i första hand till de fackliga motparterna inom verkstadsindustrin. Det var främst andra branscher som stod i centrum för intresset. Det är där som behovet av öppna avtal är som störst, enligt Teknikarbetsgivarnas förhandlingschef Anders Weihe.

Men bortom omsorgen om andra branschers göranden och låtanden finns egennyttan. Värnandet om den internationellt konkurrensutsatta industrins möjligheter att fortsatt utvecklas väl bygger på att omvärlden respekterar industrins löneledande roll och inte drar igång eller trumfar igenom löneökningar som inte tar hänsyn till den takt som industrins parter enats om.

Att utgöra arbetsmarknadens lönemässiga riktkarl och riskera att bli förbisprungen är i längden ohållbart och med kompensationskrav riskeras hela stabiliteten i den nu existerande lönebildningen.

Industrin norm
Acceptansen för industrins roll som norm ökar, enligt arbetsgivarna, om lönebildningen blir mer lokal på hela arbetsmarknaden, mer anpassad efter det enskilda företagets förmåga att betala och där de anställdas löneökningar kopplas till utförda prestationer.

Men att låta tusen blommor blomma på arbetsmarknaden är nödvändigt. Teknikarbetsgivarnas modeller med IF Metall och Unionen är inte lika verksamma på andra områden. Inom Handeln kan andra modeller vara minst lika effektiva, menade professor Nils Karlsson, Ratio.

Arbetsgivarkritiken av den existerande lönebildningsmodellen överraskade de fackliga företrädarna – Niklas Hjert förhandlingschef på Unionen och Veli-Pekka Säikkälä. Båda pekade på den låga nominella löneökningstakten under senare år, den gynnsamma utvecklingen av konkurrenskraften inom industrin och de betydande möjligheterna som redan finns till lokala överenskommelser.

– Arbetsgivarna skriver ut fel medicin till ett problem som egentligen inte finns, menade Veli-Pekka Säikkälä. Den här diskussionen hör hemma i det tidiga 1990-talet då lönebildningen hade misslyckats, inte nu då vi skapat en väl fungerande modell.