Efter de nattsvarta åren i början av 1990-talet dröjde det 18 år innan sysselsättning nådde samma nivå som före krisen. Det kan ta lika lång tid eller längre att övervinna sviterna av nuvarande bråddjupa kris som redan sänkt sysselsättningen med 100.000 personer. Inom ett par år beräknas 335.000 jobb försvinna och arbetslösheten nå 12 procent.

Avgörande för hur utvecklingen blir för dem som drabbas är därför vilka lärdomar regeringen dragit av 1990-talskrisen och vilka insatser den är beredd att göra. Hittills har emellertid insatser inom den aktiva arbetsmarknadspolitiken inte varit alliansregeringens främsta prioritet.

Aktiva insatser för att förhindra att människor hamnar i långvarig arbetslöshet eller insatser som förhindrar arbetslöshet har inte vidtagits. I flera fall har regeringen aktivt kunnat agera för att behålla anställda i företagen, men intresset för stödinsatser för utbildning eller kompetenshöjning i företagen har varit noll. I stället har arbetsmarknadens parter tagit hela ansvaret för att stötta både företag och anställda i krisen. Krisavtalen inom framför allt industrin innehåller inte en enda stödkrona från staten.

De anställda tar kostnaden
Krisuppgörelserna inom Teknikföretagen omfattar hittills, grovt skattat, drygt 50.000 anställda och allt pekar mot att 100.000 anställda kan bli berörda innan krisen är över. Krisavtalen har sänkt siffrorna för arbetslöshet och varsel och samtidigt inneburit besparingar för statskassan.

Kostnaderna för krisen har istället vältrats över på de enskilda anställda som gått ner i arbetstid och lön för att undvika varsel och uppsägningar.

– Om regeringen bidragit och lyft av den enskilde den ekonomiska påfrestningen som det innebär att arbeta kortvecka och få lägre ersättning, ja då hade lösningen varit mycket bra, säger LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Nu är lösningen effektiv för att behålla de  anställda i företagen, men regeringen slinker undan sitt ansvar.

Risken för att den pågående jobbutslagningen leder till en växande armé av långtidsarbetslösa ökar också över tid. Den erfarenheten finns efter 90-talskrisen. I efterspelet till den krisen höjdes kompetenskraven för alla jobb. De med lägst utbildning hamnade då i en mycket bevärlig situation. Det var kort sagt inga arbetsgivare som ville anställa dem och de slogs därför ut från arbetsmarknaden. Mönstret kan upprepas, varnar LO-ekonomerna Thomas Carlén och Anna-Kirsti Löfgren i rapporten.

De lågutbildades arbetsmarknad som redan tidigare var liten krympte dramatiskt efter 90-talets krisår samtidigt som konkurrensen skärptes om varje ledigt okvalificerat jobb eftersom också bättre utbildade sökte samma jobb.

Kraftfulla insatser
Breda allmänna utbildningsinsatser – ett nytt Kunskapslyft – kan enligt LO-ekonomerna motverka detta den här gången. Särskilt om insatserna sätts in tidigt under en konjunkturnedgång. I ett senare skede av krisen då uppgången skymtar är det viktigare med yrkesinriktade utbildningar som underlättar företagens rekryteringar och förhindrar flaskhalsar som i förlängningen kan orsaka störningar i lönebildningen.

– Planeringen av omfattande utbildningar för arbetslösa borde vara klar nu och insatserna redo för dem som drabbas av varsel och uppsägningar, konstaterade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i en kommentar till ekonomernas rapport.

Att kraftfulla aktiva insatser inom arbetsmarknadspolitiken riskerar att tränga undan reguljära jobb är ofrånkomligt. Det gäller också omfattande utbildningsinsatser – de låser in arbetslösa och minskar i ögonblicket deras sökaktivitet. Fackföreningsrörelsens inställning till detta kan sammanfattas som: bättre inlåst i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd än utelåst för gott från arbetsmarknaden.