När fackliga krav utmanar arbetsgivarnas rätt att leda arbetet blir motsättningarna knivskarpa. Och kampen om makten engagerar i lika hög grad fackliga företrädare som arbetsgivare.
 

 
   
 

Tommy Öberg analyserar fackförenings-rörelsen och framtiden i en
artikelserie i LO-Tidningen. Detta är del 2.

Del 1 hette Följa John ut ur facket.

Del 2 hette Små steg med stor effekt

Frågor om makt är – och har alltid varit – de mest konfliktladdade på arbetsmark­naden. Och hur makten kan fördelas på arbetsplatserna avgörs av vilka beslut och frågor som faller under arbetsledningsrätten samt vad som ska regleras i avtal.

Något förenklat och tillspetsat kan det lokala fackets kärnuppgifter sägas vara två:

1. Att kraftfullt agera inom lönebildningen, det vill säga påverka fördelningen av produktionsresultatet.

2. Att utöva inflytande över uppsägningar vid kriser och neddragningar.

För att kunna agera med kraft i båda dessa avseenden krävs riksavtal – centrala kollektivavtal – som levererar makt till den lokala nivån där lönesättning och uppsägningar sker.  Med svaga(re) kollektivavtal blir också det lokala facket svagt.


Utpressningsliknande situationer
Ibland hamnar lokala fackliga organisationer i utpressningsliknande situationer då valet kan upplevas som pest eller kolera. Det kan handla om att hot om varsel ställs mot krav på långtgående eftergifter inom löneområdet, försämrade villkor eller liknande. En situation som många fackklubbar känner igen från denna krisvår.

Särskilt i sådana lägen krävs att riksavtalet är starkt och ger lokala företrädare något att luta sig emot. Regler som stöttar det lokala facket kan utformas på många sätt, men helt avgörande är att de ger förhandlarna makt att agera rättssäkert när det gäller både löneökningar och uppsägningar.

Även om skillnader ibland kan var blygsamma när det gäller löneökningar så handlar det om vilken kraft det lokala facket har att förhindra godtycke och gunstlingsvälde. Att lämna hela lönesättningen åt individen i samtal med chefen är därför i långa stycken avskytt av löntagarna, åtminstone bland merparten av LO-förbunden.

Maktfrågan central
Problematiken är densamma när det handlar om uppsägningar. Om lagar eller avtalade regler är formade så att facket har makt förväntar sig medlemmarna att allt ska gå rätt till. Den som upplever att de egna företrädarna agerar godtyckligt eller fogar sig efter arbetsgivarens krav blir först besviken och på sikt avståndstagande. Motiven för vara med i facket eller att vara aktiv minskar i motsvarande grad.

Maktfrågan är därför central när avtalsrörelsen 2010 drar igång. Den är oändligt mycket viktigare än tiondelarna hit eller dit i löneökning.

Och en sak är säker. Om avtalskraven handlar om att flytta fram löntagarnas positioner på arbetsgivarnas bekostnad så blir det en tuff och mycket spännande avtalsrörelse den kommande vintern.

Välbekant mönster
De gånger som fackförbund tidigare försökt inskränka arbetsledningsrätten har Svenskt Näringsliv reagerat instinktivt och mycket kraftigt. Det mönstret kan mycket väl upprepas eller skärpas den här gången.

Inte minst om LO-förbunden i samverkan formulerar gemensamma krav om hur löneökningar ska fördelas, vilka anställningsformer som ska accepteras och dessutom kräver mer omfattande insatser av företagen för att medverka till avtalsturlistor.

Det vill säga: om avtalsrörelsen blir en kamp om makten på arbetsplatserna.