Arbetsgivarna har under ett par decennier stadigt flyttat fram sina positioner – inte minst inom lönebildningen. Vinterns avtalsrörelse kan därför bli en verklig kraftmätning om makten på arbetsmarknaden.
 

 
   
 

Tommy Öberg analyserar fackförenings-rörelsen och framtiden i en
artikelserie i LO-Tidningen. Detta är del 2.

Del 1 hette Följa John ut ur facket.
   

Mycket av förändringen kan dateras till 1990 då de privata arbetsgivarna lämnade alla centrala nationella arenor som de tidigare delat med fackföreningsrörelsen. Stegen mot decentralisering, ökad individualisering och flexibilitet har i ögonblicket verkat små och smygande.

Men sett i backspegeln kan de beskrivas som omfattande.

Lönepolitiskt har facket under perioder lyckats väl i sin föresats att både minska lönespridningen, genom satsningar på de lägst avlönade, och förhandla fram reallöneökningar till medlemmarna. Lönepolitiken pressade under några decennier – framför allt under 1960- och 1970-talet – ihop lönerna till den lägsta spridningen i västvärlden. Samtidigt steg reallönerna för samtliga anställda.

Det skedde under starkt motstånd från arbetsgivarna som då – liksom nu – förordar en avsevärt mycket större spridning av lönerna.

Vändning
Men efter ett stormigt 1980-tal startade en vändning till arbetsgivarnas favör. De inledde på allvar sitt uppbrott från de centrala löneförhandlingarna. Samtidigt utarbetade Rehnberggruppen, på uppdrag av regeringen, ett stabiliseringsavtal för hela arbetsmarknaden. Och genom att placera LO i en pattliknande situation på arbetsmarknadens schackbräde förändrades förutsättningarna:

Det blev helt enkelt svårare för fackföreningsrörelsen att enas kring gemensamma krav när lönebildningen mer knöts till de olika förbunden. LO saknade motpart och reducerades till en arena där förbunden mer eller mindre godvilligt försökte hitta gemensamma nämnare. Utan ett förhandlande uppdrag försvagades LO – och därmed också kittet i federationen.

Arbetsgivarnas framstötar på individualiseringens område vann sakta terräng: Löneprinciper blev lika för arbetare och tjänstemän, de tidigare traditionella låglönesatsningarna blev svagare och de lägsta lönerna på varje förbundsområde halkade efter genomsnittslönerna. Allt mer har lämnats över till de lokala klubbarnas förhandlingar med företagen.

Inbromsning
Inbromsningen av löneökningarna har dock kunnat ske utan stora problem. Och de avgörande förklaringarna är dels omfattande utbildningsinsatser inom LO, dels att parterna inom industrin tecknat det gemensamma industriavtalet. Stabiliteten i systemet har därmed fungerat överraskande väl.

Men att bromsa takten är bara en del av lönebildningen.

Fördelningsprofilen på löneökningarna är också viktig, liksom principen om lika lön för likvärdigt arbete. Och de här målen har inte uppfyllts i samma utsträckning som under tidigare decennier. Statistiken ljuger inte om lönespridning mellan hög- och lågavlönad, mellan män och kvinnor eller mellan anställda i olika branscher.

Skillnaderna har ökat.

Oförändrad bild
Att avtalsrörelsen 2007 blev en framgång för fackföreningsrörelsen ändrar inte bilden. Det krävs flera avtalsrörelser i rad för att hävda att utvecklingen tagit en ny riktning, bort från växande skillnader och mot en jämnare fördelning av löneökningarna.

Inför avtalsrörelsen 2010 är förutsättningarna dramatiskt förändrade. Utslagningen av främst industriarbetsplatser har varit snabb och brutal, men nu har krisen dessutom nått alla delar av arbetsmarknaden.

Förhandlingarna sker i en konjunktur som minner om det tidiga 1990-talets krisläge – och kan bli ännu värre.

Löntagarnas organisationer kommer därför med all säkerhet att ställas inför långtgående krav på att anpassa både löneökningar och villkor till företagens situation.

Till riksavtalens försvar
Att mycket kraft kommer att krävas för att försvara riksavtalen är ingen djärv gissning. Redan hörs flera arbetsgivarorganisationer flagga för krav på öppningsklausuler eller liknande lösningar som försvagar riksavtalet och flyttar besluten till den enskilda arbets­platsen. Krisavtalen har under våren stärkt arbetsgivarna. 

När det gäller makt och inflytande vid varsel och uppsägningsförhandlingar är mönstret likartat. Sedan lagen på 1970-talet gav facken större inflytande över turordningen vid uppsägningar har de skött sina åtaganden framgångsrikt.

Makten att motverka arbetsgivarnas godtycke när det gäller vem som ska sägas upp har stärkt fackets lokala ställning. Men i takt med att undantagen från lagens regler ökat tvivlar allt fler på att facket gör rätt vid förhandlingarna.

Alla förstår svårigheten för det lokala facket i krisläge: att se till ett företags fortlevnad och samtidigt se till arbetskamraternas bästa. Men någonstans har medlemmarna en gräns för hur medgörligt facket kan vara vid förhandlingar om uppsägningar.

Hotad tillit
I de två mest fundamentala delarna – löne­sättning och uppsägningsförhandlingar – kan facket därför sägas ha hamnat i en svår situation. Och när det lokala facket inte går i takt med sina medlemmar hotas något oerhört värdefullt: tilliten och tron på de egna.

Att återvinna förtroendet ställer krav på förbund och centralorganisation. Det är utformningen av riksavtalen som styr hur starka de lokala fackföreningarna blir. Om inte positionerna flyttas fram står sig en facklubb slätt mot arbetsgivarens rätt att leda arbetet.

Men kanske är det i den här striden som möjligheten finns för fackförenings­rörelsen att åter bli en kamporganisation som ständigt vill och försöker flytta fram löntagarnas positioner.

Avtalsrörelsen 2010 kan därför bli en verklig kraftmätning kring andra frågor än de rent materiella.

Ett första svar på vilka maktfrågor som förbunden gemensamt är redo att driva kommer under hösten.