Givet omständigheterna är det socialdemokratiska resultatet i EU-valet inte dåligt. Efter månader av fallande opinionssiffror, negativa mediebilder och en hel del internt missnöje är det snarast ett tecken på styrka att ändå hålla ställningarna i ett val, där partiet haft notoriskt svårt att mobilisera sina väljare.

Så om valresultatet ändå inger en del bekymmer, beror det inte på nivån utan på sammansättningen av det.

Socialdemokratin ökade sin väljarandel i traditionellt ”röda” delar av landet. Den låga väljarmobilisering som följt av kritiken mot EU-medlemskapet har börjat vända. Strategin att bygga valkampanjen på vad man kan kalla konstruktiv EU-kritik i några idéburna frågor blev framgångsrik.

Men i storstadsregionerna gick partiet tillbaka. Den målgrupp man ända sedan 2006 års riksdagsval bekymrat sig så mycket om, storstädernas medelklassväljare, nådde man inte.

Tapp i storstäderna
Socialdemokraterna ökade faktiskt sin röstandel i 13 av landets 21 län. I flera fall var det rejäla ökningar: Jämtland +11 procentenheter, Västerbotten +10,1, Norrbotten 9,4, Västernorrland 7,6.

I de åtta län där socialdemokratin tappat andelar är nedgången oftast liten, kring en procentenhet. Tre län sticker ut: Skåne med ett tapp på 3,6, Stockholms län med 3,1 och Södermanland med minus 2 procentenheter.

I Sörmland kan möjligen lokala politiska förhållanden ha spelat in (dålig landstingsekonomi, och nedskärningar i vården). Men i Skåne och Stockholms län är storstadsfaktorn mycket tydlig. I Västra Götaland ökade (S) i länet som helhet, men gick tillbaka – om än relativt knappt – i Göteborg och flera kranskommuner.

I Stockholms län ökade socialdemokraterna sin väljarandel i bara två kommuner – Södertälje och Botkyrka, de två starkaste s-fästena i länet. Men båda kommunerna har också haft särskilda ”valambassadörer”, det vill säga personer som enbart haft till uppgift att röra sig ute i samhället och påminna om att det är val och uppmana folk att rösta. Troligen har proportionellt sett fler socialdemokratiska väljare än borgerliga därmed fått en knuff att verkligen gå till vallokalen – helt enkelt därför att mobiliseringsfaktorn bland borgerliga väljare redan var hög.

Mobilisering viktig
En slutsats är att mobiliseringen i klassiska väljargrupper fortfarande är viktig. Om det är ett bekymmer att socialdemokratin har svårt att nå storstädernas medelklass, är det ett minst lika svårt bekymmer att det är så svårt att få upp valdeltagandet i arbetar- och invandrarförorterna.

Statistiken från storstädernas valdistrikt är talande. Socialdemokraterna har höga röstandelar i distrikt där genomsnittsinkomsterna ligger på arbetarnivå – och där är samtidigt själva valdeltagandet lågt, ofta under genomsnittet. Partiet har lägre röstandelar i områden med medel- eller överklassinkomster – och där är valdeltagandet samtidigt högt. Mönstret känns igen från de allmänna valen.

Miljöpartiet gick fram rejält i alla de tre storstäderna. Deras resultat är ofta omvändningen av socialdemokraternas. De når högre röstandelar i medelklassområden än i områden med arbetarinkomster; miljöpartiet gör alltså de inbrytningar i medelklassen som socialdemokratin inte klarade.
Miljöfrågorna är alltså viktiga för storstadsmedelklassen. Det var två MP:n – miljöpartiet respektive Marit Paulsen – som vann väljare just i de områdena, och båda är tydligt profilerade på miljöfrågor. Om socialdemokratin vill få dessa väljare att lyssna är det med andra ord klokt att lyfta fram just miljöpolitiken.

Det borde det inte vara så svårt; socialdemokratin har ett bra miljöprogram. Att frågorna trots det ändå verkar komma litet i skymundan kan ha att göra med att de aldrig fått samma plats i partidebattens mittfåra som välfärd och arbetsmarknad. Det borde gå att ändra på, inte minst därför att både välfärd och arbetsmarknad är avhängiga hur vi klarar miljöpolitiken!

Raka budskap
Det finns en tredje slutsats, som knyter an till detta. Ingen av de två MP:na förefaller ha bekymrat sig särskilt mycket om målgrupper, trianguleringar eller stylade valaffischer. Deras budskap var rakt på sak och inte alltid ens särskilt insmickrande. Det var innehållet, inte formen, som drog väljare.

Så frågan är om inte socialdemokratin just i storstäderna krånglat till det för sig genom att stirra så mycket på frågor kring form, strategi och målgrupper att den bärande berättelsen tappat i lyster och liv.

Tonläge och upplägg av en berättelse är, givetvis, viktig för att få folk att lyssna. Det är inte samma sak att tala med storstädernas medelklass som med LO-grupperna i skogslänen. Men själva berättelsen behöver lika litet som miljöfrågorna ändras och läggas tillrätta. En välutbildad medelklass, som kan oroa sig för klimatkrisen borde lika mycket kunna inse det farliga i dagens växande sociala klyftor och ökande exploatering på arbetsmarknaden!

Men det är som om vi inte riktigt vågar lita på vår grundläggande berättelse. Jag tänker inte påstå att valaffischers utformning har någon avgörande betydelse för valutgången, men de hårdstylade och datormanipulerade bilderna av Marita och Mona känns obehagligt symboliska för partiets brist på tilltro till sin egen berättelse.

Oäkta
Jag förmodar att avsikten var att appellera just till välutbildad medelklass genom bilden av två framgångsrika, välklädda och välvårdade yrkeskvinnor. Men på kuppen utplånades allt vad personlighet hette; i stället för två människor med levande ansikten av livserfarenhet och livsklokhet, humor, temperament och vilja fick vi två skyltdockor. Som inte sade betraktaren särskilt mycket – utom, möjligen, att partiet bakom dem inte vågade visa upp sig riktigt som det var utan försökte verka som något annat. Oklart vad, men äkta kändes det inte.

Socialdemokratin har en viktig berättelse om nödvändigheten av jämlikhet och rättvisa. Det vi behöver är det tonfall i berättelsen som berör också dem som inte själva befinner sig mitt i den. Och det kan inte datormanipuleras fram.

 

Anne-Marie Lindgren

Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja