De senaste åren har i princip alla fackliga organisationer dränerats på betydande mängder medlemmar. Och raset inleddes innan Krisen med stort K var ett faktum.

 

Både facket och a-kassan började redan 2007 att förlora medlemmar i en mycket snabbare takt än tidigare. Värst är det inom a-kassan. Hittills har en halv miljon medlemmar lämnat kassorna. För facket – LO- och TCO-förbunden – har medlemsförlusterna landat på mellan 200.000 och 250.000 medlemmar.

När massvarslen svepte in över arbetsmarknaden anade – eller hoppades – många fackliga aktivister på en snabb vändning. Krisen och krismedvetandet skulle återföra medlemsskarorna, och den gamla vanliga organisationsgraden på en bit över 80 procent skulle åter bli verklighet.

Smygande förändring
Men verkligheten har så här långt visat sig vara annorlunda. Någonting har hänt.

 

Tommy Öberg analyserar fackföreningsrörelsen och framtiden i en
artikelserie i tre delar i LO-Tidningen. Detta är del 1.

   

Kanske skedde det inte över en natt utan kom smygande under en följd av år, men blev tydligt först när takten i medlemsförlusterna accelererat. Medlemmarna strömmar nämligen inte alls tillbaka. Det finns undantag, men sammantaget är förlusterna fortsatt mycket stora.

Att fackets medlemsras skett samtidigt som a-kassorna dränerats ännu mer visar att verkligheten är förändrad. Visst går det att förklara ett betydande antal avhopp med att de som lämnat inte löper någon som helst risk för att bli arbetslösa.

Många andra har dock valt att lämna a-kassan eftersom de faktiskt inte har råd att lägga ut 400 kronor i månaden. Och en del har gått ur både a-kassan och facket. I ett pressat ekonomiskt läge innebär det en ”vinst” på runt 700 kronor i månaden.

Men kanske finns en tredje och hittills inte särskilt analyserad och diskuterad förklaring till avhoppen från de fackliga organisationerna. Det handlar om den grupp som har varit medlemmar i facket för att alla andra är det. Lite vårdslöst skulle de kunna kallas fackligt omedvetna eller ointresserade.

Om tillräckligt många i dag, vid en lunch eller över ett fikabord, säger att de har gått ur facket uppfattas det inte som konstigt. Det är inte längre jobbigt att stå utanför.

Misslyckande för agitationen
Plötsligt drabbas facket av ett katastrofalt följa John-beteende. En stor grupp medlemmar hänger på en aktuell trend: Fast den här gången går de inte med – utan ur.

För den fackliga agitationen är detta ett misslyckande. Den breda och djupa förståelsen för vad en fackförening är, vad sammanslutningen syftar till och vilken betydelse det har om alla eller ett fåtal är med – saknas helt enkelt.

Med massarbetslöshet väntande runt hörnet, och förhandlingar om neddragningar i allt fler branscher, borde facket vara de anställdas viktigaste kraft. Medlemskap borde vara det självklara valet.

Men så är det inte.

Den senaste tidens larm om AMF duger inte som förklaring till utvecklingen. Problemen är djupare och mer omfattande än turerna kring en direktörs miljonpension och styrelsens agerande.

Allvarligare är att kraven från allt fler arbetsgivare, om att ställa varsel om uppsägning mot krav på sänkt arbetstid och därmed inkomst, inte har fått anställda att rusa till fackexpeditionerna på jakt efter ansökningsblanketter.

Chockvågor
För fackföreningsrörelsen är detta en utveckling som borde skicka chockvågor genom alla ansvariga. Deras självklara position som de anställdas främsta företrädare och stöd i alla arbetslivets svåra situationer är inte längre oomstridd.
Detta skvallrar om en fortsatt svår(are) tid för facken. Kurvorna över medlemsutvecklingen kan, om de dras ut över tid, leda till en allt mer europeisk situation med kanske runt hälften av löntagarna organiserade i fackliga organisationer.

Att exakt analysera utvecklingen är inte enkelt. Men en grundläggande förklaring till att fackföreningsrörelsen ifrågasätts är kanske att medlemsvärvning gått lätt (för lätt) tidigare.

Den höga fackliga anslutningsgraden har varit närmast ett konstant tillstånd under decennier. Och ansträngningarna för att upprätthålla den har därför varit begränsade. Över tid förändras då organisationen från en kamporganisation, ständigt på tå, till mer av en förvaltande organisation.

Aktiv motståndare
Under en följd av år har den utvecklingen endast marginellt påverkat anslutningsgrad och fackets styrkeposition. Men ingenting varar för evigt.

Och med en aktiv motståndare i Svenskt Näringsliv – vars budskap är individualisering på alla livets områden – har också fackföreningsrörelsen påverkats, framför allt de mindre intresserade eller skolade medlemmarna.

När den breda insikten om vad facket är, och står för, saknas, finns det inte längre ett tillräckligt starkt försvar mot de angrepp som riktas mot facklig organisering.

Lägg till en djup ekonomisk kris med tiotusentals människor varslade om uppsägning, och det är föga överraskande att frustrationen växer. Ett uttryck för vanmakten är uppfattningen som numera kan höras och sammanfattas som ”vi här nere och de där uppe”.

Misstro
Det är en mycket farlig utveckling.

Det skapar misstro och riskerar att slita sönder organisationerna samtidigt som de yttre hoten kräver sammanhållning och gemensamt uppträdande.

Exakt vilka förberedelser eller vilka planer som finns inom fackförbund och centralorganisationer för att bryta utvecklingen är oklart. Men att något måste göras inser sannolikt alla.

För om inte den värsta krisen sedan 1930-talet får människor att sluta sig samman i fackliga organisationer för att gemensamt försvara sina villkor – när är det då dags att vara medlem i facket?