Det är snart ett år sedan jag valdes till LO:s avtalssekreterare. På många sätt har det varit ett turbulent år. Hittills är min viktigaste lärdom att ett enskilt förbund inte kan lösa alla sina problem på egen hand. Speciellt gäller det nu när arbetsgivarna använder konjunkturen som påtryckningsmedel för att få mer makt.

Svenskt Näringsliv har ensidigt avslutat förhandlingarna om ett nytt huvudavtal. De kräver försämringar i lagen om anställningsskydd och försämringar i strejkrätten. Nu kräver de också en försämrad arbetsmiljölag. Det är tydligt att arbetsgivarna vill öka sin egen makt på löntagarnas bekostnad.

När marknaden får fritt svängrum kapsejsar skutan. Utifrån okunskap och dumhet formas tanken om att näringslivets vinst blir större ju svagare löntagarna är. Så kortsiktigt. Så girigt tänkt. Genom vår storlek och vår styrka har LO och förbunden varit en part som på olika sätt skurit av och jämnat ut marknadens värsta härjningar. Ett tandlöst fack, ett fack med mössan i handen, ett fack som bockar och ber klarar inte av att vara den motkraft som behövs. Samma sak gäller i hela EU.

I Lissabonfördraget blir stadgan om grundläggande fackliga rättigheter rättsligt bindande. På så sätt slås rätten till stridsåtgärder fast i hela EU.

Utmaningar
EG-domstolens beslut i Lavalmålet innebär omfattande utmaningar för den svenska kollektivavtalsmodellen. Förutsättningarna för likabehandling på svensk arbetsmarknad har lidit allvarlig skada.

Konsekvenserna av EG-domstolens domar riskerar att sätta den svenska modellen ur spel men den moderatledda regeringen är passiv. I stället pratar regeringen om individens frihet och säljer samtidigt ut statliga bolag, avreglerar och privatiserar. För oss är det frihet att bestämma över hur den egna arbetsdagen ska se ut. För oss är det frihet att slippa förslitningsskador. För oss är det frihet att ha en arbetstid som ger en lön som det går att leva på. Så tänker inte regeringen.

Kollektivavtal ger frihet från godtycke. Arbetsgivarna säger: Facket får för mycket makt.

Lagen om anställningstrygghet ger frihet från godtycke. Arbetsgivarna säger: Bort med las!

Det är viktigt att behålla turordningsreglerna för det handlar om trygghet för individen och makt för facket att kunna agera utifrån medlemmarnas bästa. Det får aldrig råda ensidigt godtycke från arbetsgivarens sida.

 

Hand i hand
När förhandlingarna om ett nytt huvudavtal havererade blev det tydligt att arbetsgivarna var mer intresserade av enskilda detaljer än helheten.

Syftet med huvudavtalsförhandlingarna var att förhindra att kollektivavtalen uppfattas som oattraktiva, för då kommer kollektivavtalssystemet med tiden att falla samman.

Vår ambition var att ännu en gång ta arbetsgivarna i hand. Vi ville slå fast att det är den svenska modellen med förhandlade kollektivavtal som gäller på svensk arbetsmarknad.

Med handslaget skulle följa att båda parter också fortsättningsvis förbinder sig att jobba för en hög organisationsgrad för att hålla uppe kollektivavtalens status och verkningskraft. Det är bra för löntagarna. Det är bra för arbetsgivarna och det är bra för landet.

Korten på bordet
Hur ska vi från fackligt håll nu tolka näringslivets vilja att verka för stabila kollektivavtal och en hög organisationsgrad? Det är dags att arbetsgivarna talar om vad man vill.

I höst startar arbetet inför 2010 års avtalsrörelse. Redan nu kräver Svenskt Näringsliv lönestopp. Det gör dom alltid, oavsett ekonomiskt läge. Utspelet var att vänta men det väcker ilska på arbetsplatserna. I slutändan kan det resultera i att vi får ett helt annat samtalsklimat mellan oss och arbetsgivarna.

Utan tvekan finns det spänningar inom LO:s förbund när vi diskuterar avtalsrörelsen men insikten om att vi behöver hålla samman är starkare än någonsin. Samma utgångsläge gäller inte för vår motpart. Några vill ge sig på strejkrätten men inte las och några ser en försvagning av las som nödvändig men bryr sig inte om strejkrätten. Osämjan mellan arbetsgivarna synliggör att kravet om lönestopp är ett uttryck för att det pågår en uppslitande tuppfäktning mellan olika viljor hos vår motpart. Det kommer att ligga dem i fatet när vi väl kommer till förhandlingsbordet.

Var avtalskraven kommer att landa är omöjligt att säga men det finns ekonomer som menar att löneutrymmer ligger i spannet mellan 2,5 och 3,5 procent.

Förra avtalsrörelsen gick bra. Vi förstod att hålla samman. Hålla ihop ska vi göra den här gången också. Huvudavtalsförhandlingarna har gjort att vi kommit PTK närmare och nu fördjupar vi samarbetet. Till exempel arrangerar vi ett gemensamt seminarium under Almedalsveckan. Förhoppningarna är att vi tillsammans kan bidra till styrka och stabilitet på den svenska arbetsmarknaden. Kris eller inte – löneökningar kommer det att bli i den kommande avtalsrörelsen också.

Per Bardh
LO:s avtalssekreterare