I Dagens Nyheter utbrister ledarskribenten Peter Wolodarski (31/5) att euron är ”krisens oväntade hjälte”. Skälet är att euron förhindrat oro på valutamarknaderna bland länderna som är med i EMU.

Argumentet är förunderligt banalt. Det säger sig självt att det inte uppstår någon valutaoro om valutorna i EMU avskaffats. Men framför allt är påståendet medvetet missvisande. Priset som vanliga människor får betala för euron förtigs.

Själva avskaffandet av valutorna och den egna räntepolitiken förhindrar nämligen den nödvändiga möjligheten till anpassning och stabilisering. Och det är kostsamt för löntagarna. En valutaoro brukar vara snabbt övergående.  Men eländet och konsekvenserna av att inte kunna stabilisera ekonomin i en kostnadskris kan sitta i och drabba i åratal, ja till och med i decennier.

Inför EMU-omröstningen 2003 presenterade Svenskt Näringsliv en rapport om Tyskland vid namn ”Euron hjälper Tyskland”. I denna hyllades EMU för att den tvingat fram förslag om försämrad arbetsrätt, sänkt a-kassa och försämrade trygghetssystem.

Resonemanget i rapporten påminner om den så kallade tryckkokareffekten. Begreppet blev känt när det spreds av den gamle tyske Bundesbankschefen Hans Tietmeyer. Metaforen gick ut på att EMU liknades vid en tryckkokare utan säkerhetsventiler. Trygghetssystem och fackliga och sociala rättigheter skulle kokas mjuka – mjuka som mos.

Jag tänker på denna liknelse när jag ser hur krisen allt tydligare sveper över eurozonens länder. På Irland demonstrerar fackförbunden mot alla försämringar som man tvingas genomföra för att man inte kan låta växelkurs och ränta anpassa och stabilisera ekonomin. I stället tvingas man till omfattande försämringar av välfärdssystemen.

I de baltiska länderna där man har fast knytning till euron i sedelfondsliknande system ser katastrofen ut att bli än mer omfattande. Rekordhög arbetslöshet, krympande ekonomi och statsfinansiell kris som förvärras av kopplingen till Euron.

Enligt internationella valutafonden IMF skulle till exempel Lettland få en betydligt snabbare ekonomisk återhämtning om landet släppte sin koppling till euron. Trots detta stöder den svenska regeringen och svenska banker aktivt Lettlands euro-politik.

Sannolikt för att man är rädd för växelkursförluster. Men det är kortsiktigt tänkt. Om Lettlands ekonomi kunde återhämta sig och lettiska arbetare fick jobb så skulle det på sikt gynna även svenska intressen.

Men framför allt, i solidaritetens namn, borde vi aktivt stödja krisländer genom att hjälpa dem befria sig själva från eurons bojor.