I 1985 års valrörelse var moderaternas budskap att det krävdes ett systemskiftet. Skatterna skulle sänkas, privata alternativ skulle släppas fram i den offentliga sektorn, socialförsäkringarna bli mindre generösa och folk skulle uppmuntras att ta mer ansvar för sin egen trygghet.
 |
Det gick inte så bra. Folk ville hellre betala sin skatt och ha kvar den sociala tryggheten.
Så numera har moderaterna slutat att tala om att det behövs ett systemskifte.
De bara genomför det.
För om man inte öppet går ut med vad man håller på med, och bara lugnt och stillsamt genomför förändringarna i ett antal mindre steg som vart och ett inte verkar så avgörande, så slipper man ju alla protester som annars skulle kunna hindra omläggningen.
Och så en vacker dag är verket fullbordat, och det är långt ifrån givet att det går att ändra tillbaka, ens om den politiska majoriteten skiftat.
Skatteuttag i underkant
Systemskiftet är i själva verket redan mycket långt gånget:
• I valrörelsen 2006 försäkrade Fredrik Reinfeldt att moderaterna nu släppt sina gamla skattesänkarkrav, eftersom man insåg skatternas betydelse för den välfärdspolitik man inte hade för avsikt att ändra på.
I dag har man sänkt skatteuttaget till ca 45 procent av BNP. Det är för litet för att finansiera dagens välfärdsåtaganden, och ännu mer för litet för att klara de ökade krav som väntar kring 2015. Trots det utlovar moderaterna fortsatta skattesänkningar, parallellt med ett antal nya löften om välfärdsreformer.
Hur dessa reformer – och dagens redan gjorda åtaganden – ska betalas, när inte skatterna länge kan göra det, är det tyst om.
Fast man kan ju gissa. Genom att slå undan den ekonomiska basen för de offentliga tjänsterna, och för socialförsäkringarna, öppnar man för privata försäkringslösningar både inom sjukvården, omsorgen och arbetslöshetsförsäkringen. För en relativt liten egen extrakostnad kan då de som har goda löner vara säkra på att själva kunna få god service, och gott försäkringsskydd. De som inte har råd får klara sig med den urholkade grundservice som skattepengarna räcker till.
Grundskydd
• Principen att arbetslöshets- och sjukförsäkring ska bygga på principen om skydd mot inkomstbortfall – dvs helt enkelt att ersättningen ska utgå med viss procent av lönen – har gått sedan 1950-talet. Den har med stor sannolikhet en väljarmajoritet bakom sig; de propåer om ”grundskydd” som ibland hörs från borgerligt håll – för närvarande främst från centern – brukar aldrig väcka någon entusiasm.
Men i praktiken är a-kassan i dag bara ett grundskydd, och knappt det – en förändring som genomförts helt utan diskussion. En vanlig föreställning är att a-kassan motsvarar 80 procent av lönen. I dag är det bara ca 20 procent av dem som haft heltidsarbete som får så mycket i ersättning. Uppemot 30 procent av alla arbetslösa har inte rätt till a-kassa över huvud taget.
Förklaringarna är två. För det första har taket i ersättningen inte höjts sedan 2002. I dag ligger det vid en inkomst på 18.700 kronor i månaden, vilket faktiskt är klart under genomsnittet även för LO-grupperna. För det andra har många gått ur kassan som följd av de kraftigt höjda avgifter regeringen tvingat fram, och för det tredje innebär de allt hårdare kvalifikationsreglerna att många inte ens haft rätt att komma med i a-kassan.
De som står utanför a-kassan kan ha rätt tillkontant arbetsmarknadsstöd – 7.040 kronor i månaden för ensamstående utan barn. Det motsvarar ungefär försörjningsstödet (socialbidraget). Så tala om grundskydd!
• Privatiseringarna inom såväl stat som kommun har för länge sedan lämnat de rationella övervägandena om vilket sätt att ordna en viss verksamhet som ger bäst verksamhet för skattepengarna och övergått i en renodlad strävan att göra om hela den skattefinansierade sektorn till ett nytt affärsområde för privata (vinst)intressenter. Brådskan att göra det har inneburit en del utomordentligt illa skötta upphandlingar, som fått besvärande konsekvenser för de människor som berörts. De betyder också en alltmer orationell hushållning med skattepengar.
Överetablering
Vi har exempelvis en tydlig överetablering inom skolsektorn. Den driver upp kostnaderna, samtidigt som dens kapar instabilitet: förr eller senare tvingar den fram nedläggningar, som innebär att barn – ibland mitt i en termin – måste placeras om till andra skolor. Inom vården har vi fått en ökande fragmentisering, som gör det svårare att skapa vettiga helhetslösningar för att hålla nere kostnader, och svårare att styra skattepengar dit där behoven är störst. Och inom arbetsmarknadspolitiken ska de största resurserna satsas på ett antal ”coacher” hos privata arbetsförmedlingar i stället för på åtgärder som stärker de arbetslösa!
Över huvud taget innebär förändringarna att det blir svårare att hålla kontroll över hur skattepengarna används – vilket från demokratiska utgångspunkter är ett allvarligt problem.
Det är hög tid att bryta tystnaden kring det pågående systemskiftet. Ska vi byta system på det här sättet ska det vara efter en ordentlig diskussion, där konsekvenserna av förändringarna tydligt görs klara – och där det lika tydligt görs klart att visst, skattefinansierad välfärd kostar. Men skattesänkt välfärd kostar också, bara i litet andra former.
Anne-Marie Lindgren
Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja
