För Barack Obama var det självklart att ta tillfället i akt och satsa på stora offentliga investeringar i ren energi när krisen reste krav på kraftfulla stimulanser av ekonomin. Någon motsvarande handlingskraft har inte setts hos den svenska alliansregeringen – här får både sysselsättningen och klimatet stå tillbaka för omtanken om statsfinanserna.
 

 

Nu är förvisso USA:s utgångsläge i omställningen till en koldioxidneutral ekonomi betydligt sämre än Europas och inte minst Sveriges. Det mål amerikanerna siktar på är också – presidentens gröna profil till trots – helt otillräckligt. Enligt det lagförslag som just nu behandlas i representanthuset ska de amerikanska utsläppen av växthusgaser till 2020 minska med 14 procent. Men detta är med 2005 års nivå som utgångspunkt. Om man i stället startar med 1990 och den tidens betydligt lägre utsläpp blir minskningen blygsamma 4 procent – att jämföra med EU:s mål på en 20-procentig minskning under samma period.

Det är dessutom inte alls säkert att det demokratiska lagförslaget tar sig igenom kongressen utan att vattnas ur ytterligare.


Besvärliga förutsättningar
Situationen är bekymmersam. Klimatforskarna finner det allt mindre troligt att temperaturhöjningen ska kunna begränsas till två grader – den nivå under vilken de värsta konsekvenserna av klimatförändringarna väntas kunna undvikas. När den brittiska tidningen The Guardian gjorde en enkät bland deltagarna vid en vetenskapskonferens i Köpenhamn i mars tvivlade 90 procent av dem som svarade på att man ska klara tvågradersmålet.

När efterföljaren till Kyotoavtalet ska slutförhandlas vid klimattoppmötet i december – även det i Köpenhamn – är utmaningen alltså av gigantiska proportioner.

Sverige har som ordförandeland i EU ett särskilt ansvar för att se till att processen inte stannar upp under de månader som leder fram till decembermötet. Till Kinas och Indiens massiva motstånd mot att gå med på bindande utsläppsbegränsningar och svårigheterna med att vända den amerikanska skutan kan nu läggas att vissa EU-länder i finanskrisens spår vill börja tumma på sina klimatåtaganden.

Det krävs med andra ord en rejäl politisk kraftsamling. Full kraft måste läggas på att hitta lösningar på flera hårda knutar i Köpenhamn.


Borgerlig obstruktion
Men när några borgerliga riksdagsmän med kristdemokraten Ingemar Vänerlöv i spetsen anordnade ett seminarium om klimatfrågan tog man i stället ett djärvt språng tillbaka till ruta ett. Två internationellt kända så kallade "skeptiska" forskare – amerikanen Roy Spencer och australiern Bob Carter – hade bjudits in. Deras budskap var i korthet att den globala uppvärmningen är överdriven och att den, i den mån den över huvud taget existerar, mycket väl kan vara av godo.

Alliansregeringen ska ha heder av att ha vaknat upp och tagit klimathotet på allvar sedan först den brittiska Sternrapporten och sedan FN-panelen IPCC:s fjärde rapport släpptes 2007. Men under ytan i flera av de borgerliga partierna pyr ett missnöje med att "klimatfundamentalismen" får stå oemotsagd. Det kan vara värt att komma ihåg att Kristdemokraterna faktiskt gick till val på att sänka bensinskatten 2006.

Svenska så kallade "skeptiker", som de pensionerade näringslivsprofilerna Lars Bern och Per-Olof Eriksson, bereds också fortfarande stor plats i medierna där de dömer ut klimatforskarnas slutsatser. För dem är ett fiasko i Köpenhamn det uttalade målet.

För mänskligheten är ett sådant misslyckande, med stor sannolikhet, inget mindre än en katastrof.