”Hvar och en, som icke har laga försvar, skall, för att ej ligga samhället till last, sådant sig förskaffa.”
Det är portalparagrafen till den gamla legostadgan. Som betyder att det var en laglig skyldighet att ha arbete.
 

 

Följaktligen var det ett brott att inte ha arbete. De som begick detta brott skulle kontrolleras av särskilda kommunala tillsynsmän, som på olika sätt skulle söka förmå dem att skaffa arbete. Den försvarslöse kunde också tvångsanvisas till någon arbetsplats inom kommunen, eller till så kallat allmänt arbete främst inom kronoarbetskåren. Enklast kan den beskrivas som en statlig tvångsarbetsinrättning.

Tvångsarbetsinrättningar har vi inte längre. Men ibland känns det som om de inte är långt borta.

På Arbetsförmedlingens hemsida kan man således läsa ett käckt erbjudande till alla arbetsgivare, att genom AF ”stärka era resurser och få arbetsuppgifter utförda som inte ingår i den normala verksamheten”. Det kostar ingenting: ”Ni som anordnare betalar inga löner, arbetsgivaravgifter eller försäkringar”. Som bonus får man 225 kronor per person och dag för handledarkostnader.

Till salu
Det är alltså långtidsarbetslösa som här bjuds ut till hugade spekulanter – givetvis utan möjligheter att själva tacka nej till den arbetsgivare som anmäler sitt intresse.

Det känns inte särskilt långt från det tvångsarbete som 1800-talets ”försvarslösa” kunde ådömas.

De arbetslösa som är ute till försäljning är de som efter 450 dagar i den s k jobb- och utvecklingsgarantin ännu inte fått jobb. Mer har det inte blivit av det som ursprungligen utlovades, nämligen att de som trots tiden i ”garantin” inte fick jobb skulle anvisas ”varaktig, samhällsnyttig sysselsättning”. Ännu mindre har det blivit av regeringens kaxiga idéer att det inte skulle behövas så många sådana jobb, eftersom deras utmärkta ”garanti” naturligtvis skulle få ut alla på öppna arbetsmarknaden.

Totalhaveri
Så nu totalhavererar projektet i en desperat jakt på någonting, likgiltigt vad, att över huvud taget skicka iväg de arbetslösa till.

Egentligen är det inte bara jobb- och utvecklingsgarantin som havererat, utan hela den moderata ”jobbpolitiken”. Som går ut på att arbetslöshet bara beror på att folk inte söker arbete tillräckligt intensivt, och så fort man får dem att göra det är problemet löst. Att tillgången på jobb kan ha något med saken att göra verkar ingen ha tänkt på.

Därför försämrades a-kassan. Därför skärptes övervakningen av de arbetslösa. Därför gjordes skatten högre på a-kassa och sjukersättning, jämfört med motsvarande förvärvsinkomster.

Jobbpolitiken förvärrar krisen
Ingenting av detta bet på den grupp arbetslösa som stod längst från arbetsmarknaden och var minst efterfrågade av arbetsgivarna. De jobb som högkonjunkturen skapade gick inte till dem, utan till de nytillträdande, välutbildade, på arbetsmarknaden.

Nu är högkonjunkturen utbytt mot djup ekonomisk kris. Den ”vanliga” arbetslösheten stiger, trots jobbskatteavdrag och låg a-kassa. Långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten ökar, trots att regeringen sänkt arbetsgivaravgifterna för dem som anställer ungdomar, och höjt subventionerna till dem som anställer långtidsarbetslösa.

Ingenting av ”jobbpolitiken” biter nämligen på bristen på jobb.

Däremot kommer den att på olika sätt förvärra krisen. Den låga a-kassan sänker köpkraften, i ett läge där den skulle behöva öka. Det tredje steget – snart också det andra – i jobbskatteavdraget är med dagens stigande budgetunderskott ofinansierat, och skulle haft bättre jobbskapande effekt om de används till, exempelvis, upprustning av miljonprogrammet.

Ofrihet
Allt fler hamnar också i den ofrihet som de hårda kontrollreglerna innebär. Vuxna människor, vana att ta ansvar för sitt eget liv, ska ”coachas” att dagarna i ända söka jobb som inte finns och skickas i väg på ”utbildningar” vars främsta funktion är att få upp dem på morgnarna, för att citera finansministern. För att till sist kanske bjudas ut per annons för att utföra jobb som normalt inte ens behöver göras.

Försvarslöshetslagen var den gamla överhetens syn på fattiga och arbetslösa som en sorts opålitliga barn, som måste disciplineras av ansvarskännande vuxna.  Det är i grunden också ”de nya moderaternas” attityd. Hela ”jobbpolitiken” handlar om de arbetslösa som en helt onödig börda, skapad av för stor välvilja mot något som egentligen bara är brist på arbetsvilja och som kan botas med litet hårdare tag.

Så nedgraderas de arbetslösa till misstänkta bidragsfuskare, underkastade myndigheternas förmyndarskap och tvingade att inrätta sitt liv efter deras direktiv, oavsett det meningsfulla i dem. Utan rätt till permission ens från ett rutinmöte på AF för att gå på sin mors begravning – något som t o m fångar brukar ha möjlighet till.

Tycker vi på allvar att det är så vuxna människor ska behandlas?

Respekt
Och vad gör det med dem som ska verkställa detta samhällsförmynderi? Som måste ställa krav på folk, som de många gånger själva vet är både meningslösa och onödiga? Och som måste byta en yrkesroll som handlat om att hjälpa och stödja mot en där man ständigt ska misstänka fusk och bedrägeri?

Visst, det måste finnas regler för hur skattepengar används – fast man undgår inte att notera skillnaden mellan de benhårda krav som ställs på de arbetslösa och den totala bristen på krav vad gäller privata etableringar inom vårdsektorn och skolan.

Men det måste också – precis som när det gäller rätten att välja skola och vård – finnas en respekt för dem som är i behov av dessa nyttigheter. Man ska se dem som de vuxna, ansvariga medborgare de är. Inte som oförståndiga varelser som för sitt eget (och skattebetalarnas) bästa måste hållas i hård tukt uppifrån.

Anne-Marie Lindgren
Utredningschef Arbetarrörelsens tankesmedja