Det spelar ingen roll vem som driver vården (eller skolan, eller barnomsorgen), det viktiga är att det sköts bra.

Det är ett vanligt argument i debatten om privatiseringarna. Men om det inte spelar någon roll vem som driver verksamheterna, då kan de väl lika gärna stanna i offentlig regi? Enda skälet att över huvud taget privatisera skattefinansierad verksamhet måste väl rimligen vara att man driftsformen faktiskt spelar roll? Varför ska man annars privatisera?

Det borde bara finnas ett svar: nämligen att det (förhoppningsvis) bidrar till bättre kvalitet och bättre hushållning med skattepengar. För några decennier sedan, när debatten började, var det sådana argument som fördes fram. Och idén var att eventuella privatiseringar – av det ena eller andra slaget – skulle bedömas från fall till fall, och genomföras bara när man var någorlunda säker på att det skulle leda till förbättringar.

Det är ett rationellt förhållningssätt: kan privata företag bidra till att spara pengar åt kommunen utan att kvaliteten blir sämre så är det klart att de ska få göra det.

Självändamål
Men i dag är privatiseringarna ett självändamål: det handlar om att lyfta ut så mycket som möjligt från kommuner och landsting över i privata händer.

Utan närmare undersökningar av om det är vettigt eller inte, och vad man vinner och vad man förlorar.

För i själva verket finns det ett svar till på frågan varför man ska privatisera: Att man med det öppnar upp nya stora affärsmöjligheter för privata företag.

Ett av de senaste – dessvärre säkert inte det sista – exemplet är upphandlingen av matleveranserna till sjukhusen i Stockholms läns landsting. Maten till de fyra storsjukhusen i länet ska nu levereras från ett enda (privat) storkök. Maten vacuumförpackas i plasttråg och skickas i väg till sjukhusen, där den värms upp i mikrovågsugn.

Kaos
Meningen var väl att detta skulle förenkla hanteringen runt maten, spara tid och bli billigare. Hittills har det blivit raka motsatsen.

Det blir fel i leveranserna. Det kommer något annat än vad sjukhusen beställt, eller det kommer för litet eller inte alls. Förpackningarna saknar uppgifter om tillsatser och ibland finns ingen datummärkning.

Och det händer att matlådorna exploderar. 98 fall rapporteras från Södertälje enbart under de tre första veckorna. Andra fel gör att var femte låda faktiskt kasseras.

– Det är fullständigt kaos, säger en uppgiven sjuksköterska till Svenska Dagbladet. Företaget självt försvarar sig med att det är ”inkörningsproblem”.

Dålig upphandling
Att det tar litet tid innan en ny organisation fungerar gnisselfritt får man acceptera. Men problem av den här omfattningen kan inte beskrivas som ”inkörningsproblem”. Det handlar om illa utprövad teknik och om dålig planering, där man uppenbart inte haft grepp om vilka krav man skulle ställas inför – och hur de skulle hanteras.

Med andra ord, det är en dåligt skött upphandling. Som inte ens fått passera den politiskt sammansatta nämnd, som enligt reglerna borde ha tagit beslutet. Beslutet togs på tjänstemannanivå, fast sannolikt med det ansvariga landstingsrådets goda minne.

Det säger någonting om den brådska varmed den här sortens beslut drivs igenom.

Och det säger att det i grunden inte handlar om att hitta den bästa och billigaste lösningen – utan, just det, om att skapa marknader för privata företag. Enbart den här upphandlingen är värd en miljard, räknat på de sex år kontraktet löper.

Storskalighet
De här ”inkörningsproblemen” rättas väl till så småningom. Men det finns ett vidare perspektiv än det: Hur rimligt är det att på långtidskontrakt låsa fast sjukvården och skattebetalarna, i den här typen av storskaliga, centralistiska lösningar som i dagens klimatkris allvarligt måste ifrågasättas?

Den här lösningen innebär för det första ökade transporter, och för det andra, att både plastavfallet och matavfallet har ökat kraftigt. Folk tycker nämligen att maten är så smaklös och tråkig att de inte äter särskilt mycket av den.

Är detta klokt och långsiktigt? Nej.

Det pågår, utan någon nämnvärd debatt, en drastisk omläggning av den skattefinansierade sektorn. Mer och mer läggs över på privata företag, och en god del av skattepengarna omvandlas den vägen till vinst åt privata ägare – oftast utan det kan motiveras med att verksamheten blivit vare sig billigare eller bättre.

Mytologi
Som sagt, det kan finnas rationella skäl att låta privata företag driva skattefinansierad verksamhet. Men det finns också i många fall rationella skäl att inte göra det. Vård och omsorg är inte varor att distribuera enligt marknadens vanliga lönsamhetskalkyler utan kräver andra hänsyn. Ofta nog betyder det att marknadens mekanismer inte är användbara, ens i modifierad form. Och när marknadens mekanismer inte är tillämpliga, slår det fel när aktörer styrda just av marknadstänkande tar hand om verksamheten.

Hela privatiseringsvågen bärs upp av en intressestyrd mytologi om privata företagsamhetens absoluta överlägsenhet vad gäller effektivitet, kvalitet och låga kostnader. Myten håller inte för verklighetens erfarenheter – det har vi vid det här laget övernog med exempel på.

Socialdemokratin bör ta initiativ till en grundlig utvärdering, av oberoende forskare, av privatiseringens effekter. Det borde ha varit en självklarhet för länge sedan; det handlar ju faktiskt om hushållningen med skattepengar. Har vi vunnit något, och i så fall vad? Vad har vi förlorat?

Vilka problem har uppstått – och, inte minst, vad gör vi åt dem?

Anne-Marie Lindgren

Utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja